God morgon!

Jag får flashbacks ifrån preggoteten. Där i börjanbörjan. När jag var så trött att jag, fastän jag sovit en låång natt, bara tänkte på när jag skulle få sova igen. Så känner jag idag. Behöver jag säga att jag är barnsligt kär i kaffekoppen denna morgon?

Morgonen är vacker. Underverket sover och jag är lockad att krypa ner bredvid honom. Men jag måste hålla mig. Eller måste och måste. Jag vet att jag antagligen inte kommer att bli piggare av det. Jag tänker snöra på mig snabbskorna och ge mig ut i spåret. Den grejen känns också lite som ett skämt… jag har sån träningsvärk efter backpasset häromdagen, att jag funderar på att beställa skjuts runt istället för att knata på själv. Äsch. Så fort jag börjat springa så släpper det nog (man kan intala sig mycket!).

Orkidéerna är så makalöst vackra nu. Kanske den bästa blomman. Det enda jag gör är att säga till dom att dom är vackra, vattna dom ibland och sen blommar dom. Om och om och om igen. Älskar att se hur en miniknopp växer till en knopp, som till slut blir en stor knopp och sen poff. En blomma!

Ja, jag säger då det. Det här är absolut en dag då jag skulle kunna sitta och glo på en orkidé som slagit ut. Men jag har lite annat som måste göras. Det börjar dra ihop sig, det som känts så långt borta men som nu plötsligt bara är här; mitten/slutet av maj månad, då jag ska slutföra kurser/examineras i sånt jag jobbat med under året. Jag har ju, som du kanske förstått, jobbat så mycket jag bara kunnat, i förväg alltså. ”Projektat”, du vet. Allt för att kunna ha denna lyxiga Liten-ledighet. Men just den där sista biten, examinationen, måste göras med resten av gänget. Så idag ska jag och bästa kompanjonen knyta ihop säcken, förbereda inför nästa veckas redovisning. Och pussa på bäbis förstås. Han, minimannen, gör att vi inte riktigt tänker på att det är måste-fix vi gör. Fråga mig inte hur han gör. Han bara är sån. Fantastisk, liksom.

En sista blick åt den där vackra. Några klunkar kaffe. Beskådning av underverket som är mitt och mannens. Vårt tillsammans-underverk. En löprunda i skogen. Och sen ska jag nog vara redo för att samla ihop hjärnan för en stund av lite måste-fix, som inte riktigt känns som måste-fix; så är det när man är i gott sällskap.

Men alltså. Det börjar dra ihop sig.

– och du. jag ska berätta en hemlis. jag lovar. senare idag!

Fridens!

Kram/lillafrun