Den här lördagen tänker jag spara. Inom mig.
Vi bäddade ner en liten prins i vagnen och drog ut på elljusspåret. Solen gassade, det doftade varm bark och fåglarna kvittrade som bara den. Typ en.. skogsmes eller nåt. Väääldigt vackert var det i alla fall (Förlåt pappa, jag har inte lyssnat ett skvatt på allt fågelprat. Det gååår helt enkelt inte in! Love you!) och i takt med kvittrandet började jag och mannen jogga. Japp, rolls royce-vagnen rullade på som bara den. Vi måste se helt galna ut, flåsade vi till varandra.
Vi stannade vid den där backen. Du vet. Den jag numera förknippar med mina krystvärkar.
Liten parkerade sig där, mitt i backen. Ja, han tänkte minsann inte röra sig en centimeter. Pyjamas hade han på sig. Och snutten, tutten och trasan hade han nära till hands. Dom är viktiga dom tre. Och sen sa han Kör nu, mamma! Du klarar det. Det är bara bestämma sig… som du brukar säga!
Jag lyssnade till vad han sa. Såklart. Och så körde vi, allt vad vi hade.
Ett ”idioten-upplägg”.
Först sprang vi heela, långa, krystvärksbacken upp. 3/3 alltså. Sedan joggade vi ner, 2/3 av backen, nästan ända ner igen alltså. Och startade om och sprang ända upp igen. Därifrån, toppen, jogging ner, 1/3, till den sista, brantaste tredjedelen av backen; och fullt fräs upp till toppen igen. Allt vad man hade kvar. Sen, fick man jogga ner till Liten. Kolla så att han hade det alldeles utmärkt, dricka lite vatten. Och sen göra samma sak. 4 gånger till. 5 omgångar totalt, där varje omgång innehöll 3 backar. Totalt 15 backintervaller blev det alltså.
Jaaaa!!! Jag klarade det! Första backpasset i grisanbacken, sedan jag blev morsa!
Pinsamt nöjd tjej. Som tyckte det var jobbigt innan. Vidrigt under. Men alldeles underbart efteråt. Precis som det ska vara!
Ja, sen joggade vi hemåt igen. Liten?
Han fortsatte sitt pyjamasmys en stund till, 10-veckorsdagen till ära. Vi passade på att duscha och äta lunch. Sen ville minimannen ha en überfräsch blöja och fina lördagskläder på sig. Och det fick han ju såklart. När alla var lördagspiffade promenerade vi ner till lillastaden. Med det enda syftet att äta årets första glass.
Gott, gott, gott. Mjukglass alltså. Inget dåligt påfund, enligt mig.
Vi kikade lite i butiker. Jag råkade få med mig en byxdress hem. Och sedan vandrade vi hemåt igen. Med den där blå himmelen som för stunden var grå och släppte droppar ifrån sig. Där bakom molnen, ja där är den ju fortfarande blå. Det var vi eniga om, hela gänget.
Och nu är det kväll och vi hemma igen. Mannen håller på att laga middag åt oss. Jag blir så needrans bortskämd när det gäller det där; matlagandet. Undrar om jag rentav håller på att bli lat på den fronten… ändring måste ske. Eller? Jag ammmmmar ju. (Den ursäkten är bra. Jag älskar att amma och tycker inte att det är jobbigt på en fläck, tvärtom! Det är det bästa jag vet! Må-bra-hormonerna sprutar och att se den där lille minimannen titta på mig med du är helt fantastisk mamma-blicken, gör mig liksom helt löjligt lycklig!)
Så nu tar vi kväll. Lördagkväll. Men benen möra efter en hel hög av intervaller, med insidan mjuk av årets första mjukglass och med hjärtat varmt och återigen påfyllt med sånt som får stanna där. Sånt jag mår bra av.
Allt gott!
vi kanske hörs igen?
Senaste kommentarer