Idag, samtidigt som jag traskade runt med min lille son i vagnen. Så tänkte jag.

På vintern, när det var kallt, bakade jag muffins. Antingen såna med blåbär i, eller såna med russin i. Min kära scoutledare, tillika granne och ”extrapappa”, hade lärt mig att baka såna. Egentligen ett och samma recept, med olika smaksättning bara. Men för mig var det två olika. Och om jag var stolt, när jag hade lärt mig baka TVÅ olika sorter. Så, när det var kallt och vinter, då sprang jag runt hos grannarna med nybakta russinmuffins. Och när det började bli grönt och blomma ute, precis som nu. Då brukade jag plocka blommor istället. Små söta buketter med matchande paketsnöre runtomkring, skruvat med saxen som hjälp. Fiffigt tyckte jag. Och det hände kanske inte jätteofta. Men jag kommer ihåg dom här gångerna. För det kändes så bra. I hjärtat. Att tänka på någon, med målet att göra denne glad. Att vara god mot någon annan. Den grejen alltså. Den går inte av för hackor. Och det bästa är, att man aldrig blir för gammal för det där…

Så idag har vi varit på äventyr. Jag och Liten. På blomsteräventyr. Vi har gått långt, långt. Ja Torehunden hakade också glatt på, som tippat. Jag har visat Liten sin mammas absolut bästa, ruskigt topphemliga, favoritblomsterställen. Han följde med, överallt.

… låg där i vagnen, ute på ängen,  och svarade mamman med så bra svar, på allt jag frågade honom om. Han är bäst. Ja, det är han sannerligen.

Den här är den sötaste blomman jag vet. ”Förgät mig ej” . Vart jag hittar dom? Det säger jag inte.

Vi gick vidare. Jag var sjöblöt i svett, Torehunden började till och med sacka  på tempot. Solen kom fram och det blev varmt, på en gång. Varmt och vackert. Då var det skönt med en paus i liljekonvaljbacken. Idag plockade jag en stor bukett. Så att den skulle räcka till många buketter. En till grannarna där till höger, och en till grannarna på andra sidan. Och två till mamma-mormor. Ja, mamma-mormor är ju ändå mamma-mormor. Hon får två, bestämde jag och minimannen.

Så när vi kom hem satte jag mig på backen och band buketter. Och sen gick vi runt och delade ut dom, till såna vi tycker om.

Och mannen han målade och målade. Till slut var även han klar med sitt. Och då åkte vi en tur i den där livsfarliga, asläskiga upp-i-himlen-grejen. Jag skrek. Men jag skulle prompt åka dit upp, till himlen. Och sen fort ner igen. Fy tusan. Men yeah! – jag övervann höjdrädslan.

Och nu är mamma-mormor hemma igen. Och glad för dom där buketterna som stod här och där. Liten sprattlar i babysittern med en keps, storlek stor människa, på lilla bäbishuvudet. Han ser så charmig ut att det att det inte är klokt. Och solen skiner fortfarande på himlen och verkar ha tänkt fortsätta med det. Det blir en fin kväll, med andra ord.

Och jag och Liten kan känna oss varma i hjärtat. Vi har varit på blomsteräventyr och sedan delat ut små buketter härs och tvärs. Gjort människor glada. Den där grejen, som inte går av för hackor.

Allt gott!

Kram/lillafrun