Hit och dit. Och hit och dit igen.

Jo just precis. Känslan, kvavheten från i morse, var rätt tydd.

Som det har regnat idag, alltså.

Lagom till att vi packat in oss i bilen och styrt kosan mot sommarstugan, då kom det, ovädret. Först regnet. Sedan åskan. Efter mullret lagt sig, då började det ösregna i ösregnet. Ungefär så. Vi kurade inne en stund, i moster och morbrors varma stuga. Kaffet smakade gott. Likaså mammas risgrynspudding som åkt med som mellis för dagen. Jag är fruktansvärt rädd för åska. Har alltid varit, och kommer nog alltid att vara. Och idag var inget undantag. Det går en kall il genom kroppen som tyder på min rädsla. Jag blir spänd som en fiolsträng. Men alla är inte rädda, som tur är. Och det är ju lugnande, på sitt vis. Även om det där och då känns som om det vore säkrast om alla, alla var rädda. Jag vet, jag tänker inte alltid logiskt. Men titta på dom här:

Maartin!! Vad gör ni där ute, nu!? 

Jag visar han regnet…

Ja, det regnade och regnade. Och var faktiskt nästan, även för mig som vuxen, fascinerande. När åskan dragit iväg då bestämde jag mig för att trotsa det där blöta ifrån himlen. Jag hade ju ett uppdrag; att hjälpa den arbetande mamman. Som jag vet innerst inne jättegärna vill ha hjälp med fönsterputsning men som inte skulle be mig om det. Så jag bad mig själv och innan jag hunnit fråga mig själv klart, så var jag igång. Hur jag löste det där blöta ifrån himmelen? Jo…

… Jag fixade ett tak. Helt sonika.

Lånade ett paraply utav moster som höll mig och fönstret torrt. Då gick det som hejsan!

Det blev faktiskt ännu roligare, till och med. Ja, och lagom till att jag behövde gå på utsidan och putsa den sista sidan av fönstret, då hade det slutat regna. Vilken grej!  Regntrötta i kropparna åkte vi sedan hemåt. Rullade in på gården som ger mig hemmakänsla. Det känns som att jag kommer hem när jag kommer hit. Och det gör jag ju också. För nu. Jag och Liten stupade rakt ner på storsängen och sov en eftermiddagslur medan pappan lagade middag. Det kändes lyxigt och var så himla mysigt. Jag sover i princip aldrig på dagen, men idag var det riktigt sjusovarväder.

Det finns inget mer avslappnande än att vara nära en sovande bäbis. Min bäbis. Åh. Min bäbis.

En dag som idag, då passar ingen annan mat bättre än soppa. Sparrissoppa. Med kallljäst, segt, bröd med mycket smör och ost på. Japp. Gott så in i bängen! Och nu sitter jag helt plötsligt ute på trappen. I kvällssol och 20 varma grader. Ja, ibland hänger man inte med det där. Vädret.

Men en klager icke! 

Jag kan bara konstatera att vädret drar lite hit och hit. Och hit och dit igen. För nu gick solen visst i moln och tårna känns småfrusna. Skor och tjocktröja ska dras på. Sen ska jag fortsätta vara ute. Det är det bästa med den här tiden, att det mest använda rummet är det som är här ute. I det fria.Mannen skurar trädgårdsmöbler som han hittat i en vrå uppe på lon. Vi går på skattjakt var och varannan dag här. Snart har vi ett större bord, än det där lilla fjuttipluttiga vi tagit ifrån norrnorr. Piirrfekt. Och Liten sover i vagnen efter att ha tagit ett måndagsbad, bara sådär liksom. Han älskar att bada, den där minimannen.

Måndag, sa vi. Och jag bara tackar och tar emot.

Har du haft en fin dag? Föresten, receptet på soppan finns om du klickar HÄR.

Ha en skön kväll!

Kram/lillafrun