Vilken dag.

Jag kände det egentligen redan när jag vaknade i morse; Idag har jag en klump i magen, det gör lite ont i hjärtat och tankarna bara snurrar.

Jag är en känslomänniska.

Ni som hängt med här inne på lillafrunsdagbok och ni som känner mig privat, ni vet ju det. Idag satt jag vid frukostbordet och grät som ett otröstligt barn. M fanns där med sin varma famn och Liten försökte äta, tugga, snusa på sin mamma, sådär som han gör när han pussas och visar kärlek, på sitt vis.

M var tvungen att dra iväg, så istället för att jag och S skulle sitta hemma så drog vi också iväg. Han och jag, mot älskade R och hans fotbollsmatch. Och redan där, bara att packa in i bilen, bära och grejsa på egen hand, kände jag vad bortskämd jag är. Bortskämd att alltid ha M som är där med sina armar på nolltid. Men vi klarade det bra. Kände mig rik och lite bättre till mods när jag fick träffa Storan och gänget. När det duktiga laget spelat färdigt så åkte vi hemåt igen. S ville inte aaaalls åka bil då, och det var en smärre mardröm innan vi var hemma igen. Iiinte kul att sitta och köra på snabba E4an med en Liten som säger att det här suuuuuger hästpung, mammaaaa!!! JAG VILLL INTE ÅKA EN SEKUND TILL, MAMMA!!!

I ren panik bara svängde jag av och upp mot vårt sommarhemma, fastän jag egentligen skulle till Storan. I ett knyck hade jag packat upp vagnen med en arm, medan Liten hängde på andra höften. Men vi skulle ju vidare….. snurrmamman lugnade den lille och sig själv, och packade tillbaka vagnskrället in i bilen. Alltså.. ryggsvett.

Vi tog oss till Mäjadalen och Liten somnade till slut. Då, smet jag och Storan iväg till skogs. Med storstövlarna och grönbyxorna på, och ett hopp om att finna skogens gula guld.

Det är nog, en alldeles tillräckligt stor ynnest. Att ha EN syster. EN syster som ställer upp och finns där, i vått och torrt. Men jag, jag har TRE. Tre systrar som alltid finns där, alltid ställer upp, alltid stöttar. Och jag är så förbenat tacksam över dom. Tack mamma och pappa, för att jag fått livet, med allt vad det innebär, till exempel tre systrar.

Idag är det Storan som stått vid min sida. Lyssnat och svarat och lugnat och lyssnat lite till och gett mig mat och proppat i mig extramackor och serverat smoothie och sånt. Kärlek. Och så mamma, förstås. Hon som säger att jag förstår dig precis, Emmeli och också alltid finns där.

Jag har känt mig liten idag.

Inte alls på det där sättet jag brukar. Och det är väl egentligen inte så konstigt, att det gör lite ont i hjärtat och tankarna snurrar…

Nu har vi bott här, i snart tre månader. Vi hade väl aldrig kunnat ana att det skulle bli såhär jobbigt att bryta upp härifrån. Jag är nästan sådär att jag gråter när jag ska borsta tänderna för att glaset jag ställer ner tandborsten i, det står på en hylla. En hylla, som bor här. Jag vill också bo här (!!!). För evigt och ännu lite till. Vad som startar om ett litet tag, heter vardag. Något jag egentligen älskar, men som nu bara känns omysigt och kymigt och jag vill bara bromsa tiden eller varför inte backa och köra om hela juli igen?

Om vi hittade någon svamp, kanske du undrar, förresten?

Massor. Vi tjöt av glädje när den där gula mattan uppenbarade sig. Bara precis, precis innan vi hade tänkt ge upp för dagen. Det var meningen.

Efter att jag blivit bjuden på världsgod lasagne, lagad av Storsvåggen, så satte vi igång och hackade och hackade och förvällde. Och nu har jag för en stund sedan kommit innanför dörren till mitt sommarhemma. Har svajsat runt med Liten fram på magen i Babybjörnen, medan jag paketerade svampen och grejade. Men nu sover han, min äskade lilla prins. Han ligger här bredvid mig i en pyjamas, ärvd av någon utav hans alla, lika älskade, kussar. Jag spelar små-moloken, men vacker, musik. Regnet vräker ner, jag har varit ute i morgonrock och lyft upp stackars blommorna på bron, dom stod och tyckte det var alldeles för blött där ute under himmelen. Mannen är på väg hem och jag fullkomligt längtar ihjäl mig efter honom.

Vilken dag.

Det här kan vara det luddigaste dagboksinlägget, med alldeles för mycket hjärteont för att det ska vara något att läsa. Men jag är faktiskt inte alltid glad. Som idag. Jag känner mig varm och tacksam över att jag har så fina människor runtomkring mig. Men jag har inte varit glad, ändå. Så får det vara.

Imorn är en det en annan dag.

Godnatt!

Kram/lillafrun