Tu man hand. Och bara, bara.

Mannen klev innanför dörren till slut.

 Jag och Liten sken som två solar. Det är alltid samma känsla, när han kommer hem. Vi njöt av att vara alla tre, den lilla stunden innan Minimannen skulle sova. Han somnade sedan som en prins. M hade varit på stor-ica innan han kom hem, och handlat ingredienser till att göra hemmapizza. Det var senare än sen middagstid. Men det gjorde precis ingenting.
Vi bakadade surdegspizza, med vansinnigt mycket ost på. Pizzan?
Den. Vart. Så. God.

Vi landade sedan i soffan med varsin skål av den glass jag nog törs säga är favoriten just nu; den med vanilj och kolasås . Över glassen krossar vi ett digestivekex, för att få lite salt, till det söta. Vi delar på ett. Mannen vill bara ha lite, och jag lite mer. Det blir lagom så.

Vi såg på en film. Den första på evigheters, evigheter. En riktig Emmeli-film var det. Och jag vet att M såg den, för min skull. Det hela slutade precis som alltid. Att M såg klart, jag somnade precis i slutet, i famnen på han jag älskar så starkt och han fick som vanligt, berätta slutet viskande för mig innan jag kunde somna om på riktigt för natten.

Jag somnade. Med den största tacksamheten, över att just han, min M… Är den som lovar att berätta alla filmers slut för mig, dela livets digestivekex, livet goda och sånt som är precis tvärtom. Han är den som lovat att dela livet med mig, helt enkelt. Att vara min man. Livet ut.

(Fotograf: Cecilia Lundmark)

Det var vår sena lördagkväll. På tu man hand, med en lugnt snusande bäbis i rummet intill. Den är ju så viktig den där tiden, att vara bara vi. Han och Jag. Och idag vaknar vi till söndag. Klockorna har snurrat om till vintertid. Idag är det söndag. Bara, bara söndag.

Kram/lillafrun