Vilken jädra dag det har varit. Så nervös, snurrig, känslosam, hormonfylld, mjölkbombad och alldeles, alldeles underbar.
I morse var jag så uppe i det blå och så fokuserad att jag vinkade mina älsklingar hejdå och drog iväg, sjukt nöjd över att vara nyduschad, ha rena kläder på mig och rosiga kinder. Alla papper i ryggan och förbereddheten visste inga gränser. Jag hade kommit ihåg allt, liksom. När jag kommer fram till högskolan kommer jag på att, HELLSKOTTA! Litens andra frukostomgång!! Jag GLÖMDE amma ungen.
Bannade mig själv. Jä**a pucko, HUR DUM FÅR MAN VARA!? Till saken hör att Liten från och med igår, börjat hinta om att han minsann tänker bli stor pojke och snart bara ammas morgon och kväll. Vi är inte helt där ännu, men vi är helt klart inne i en förändringsfas. Eftersom detta är asjobbigt för morsan, så har vi här hemma beslutat att ta itu med detta efter dessa dagar av anspänningar. (Men det här kan alltså vara en förklaring till morgonens morsan-miss).
I alla fall.
Minimannen fick gröt och macka av pappan i stället, det gick hur bra som helst. För morsan flöt det också på. Men jag fick under dagens första opponering (som jag bara satt och lyssnade på) skicka panik-sms till mannen; Ni måste komma hit. Jag kommer sprängas annars och hjärnan dimmar sig. KOM HIT!
Mina pojkar kommer till högskolan. Vi stänger in oss, jag och Liten. Men Minimannen var ju gröt- och mackamätt.
Kaos för en kossamorsa.
Pojkarna går hem igen och jag börjar känna av den där hormonvågen som jag brukar känna i amningstid. Känner mig liksom känslosam, lättrörd och blir dimmig i huvudet då. Detta händer alltså när jag precis ska gå in salen och sitta som respondent; försvara mitt examnesarbete. Så jädra formellt. Inte nog med det, så vet jag, att bara jag är klar med detta, har jag bara några minuter paus för att sedan gå in i nästa sal och opponera på ett annat examensarbete. Här gäller det att bita ihop.
Jag var så galet nära att börja gråta innan dessa två moment. Vilken mardröm för en amningshjärna. Värst var det förstås innan första momentet. Sen kunde jag slappna av lite när jag insåg att vår uppsats fått så fina ord. I amningshjärnans grövsta dimma, går jag och kompanjonen sedan in och har vår opponering.
Vi klarar oss igenom allt.
Vilken lycka. Jag hoppar, dansar, tjoar och har mig, högt och ljudligt. Så traskar jag hem så fort jag kan och möts av det här
Min älskade, älskade, älskade bäbispojke. Pussar med mycket tunga, kramar och nos-mot-nos-mys. Och det bästa av allt; mjölkbomberna tömdes. (För mamma-mat är ju ändå favoriten, än om han tänker sig bli stor pojke, snart).
Hujedamig, vilken dag. Nog jobbig om jag varit klar i hjärnan. Att dessutom genomföra allt detta, med känslorna utanpå och hormonerna som ett slags hånande gäng runtomkring mig. Vojne, vojne.
Men nu, såhär på andra sidan, när allt är genomfört och ungen har tömt tankarna som stått fulla sedan i morse. Ja, då är det tamigtusan världens bästa dag!
Hurra hurra! Grattis!!
TACK snälla DU!!! 😀
Phu, känner ju själv stressen som du måste jha kännt alltså… Vilken pärs!
Men så undebart och vilken lättnad när allt gick så bra!
Grattis till det:)
Ha nu en riktigt skön helg!
Kram Anna
haha, ja vilken himla pärs. Det rörde liksom till det lite i onödan.. 😛
Tack snälla, det känns så skönt.
Önskar Dig en fin helg också, ta hand om Dig! <3
KRAM