Den där tystnaden.

Klockan är strax innan sju. Det är så tyst, så tyst.

Går man upp mot villakvarteren är det garanterat ett gäng föräldrar som håller på och sätter fast sina småttingar i bilstolarna för att åka på förskola och skola och sedan vidare mot jobb. Och går man ner mot vattnet vågar jag nästan lova att du möter ett helt gäng av farbröder, med varsin hund, som kommer hälsa glatt på dig när ni korsar varandras vägar.

Men här, där vi bor. Är det ännu alldeles, alldeles tyst. Jag älskar den här morgonstunden.

Jag älskar den här tystnaden. Fönstret är öppet, det är bara den där lyckolåtande fågeln som hörs. Genom fönstret strömmar frisk luft. Sval och skön. Här i lyan är det varmt, varmt då ena halvan bara badar i solsljus. Att det går mot vår och ljusare och ljusare tider, det gör mig alldeles lycklig. Och pirrig. Vi närmar oss med stormsteg ännu ett nytt kapitel i livet. Ett oskrivet sådant. Hur spännande kan livet bli? Nästan så man går sönder lite? Nästan så att det är lite jobbigt? Ja, nästan.

Idag vaknar vi till fredag. Och är tacksam och njuter av stunden där vi vaknar till en ny dag tillsammans. Idag, bredvid varandra, alla tre. Tänk att få vakna igen…

Jag var helt slut igår efter att ha hållit på som en galning hela dagen och jag och Liten somnade bredvid varandra i en hög i storsängen. Mannen upptäckte oss när han kom hem i natt och bäbbade om oss för att sova vidare alla tre. Men det var det så värt, att jobba på lite alltså. För idag är allt gjort och vi har en tillsammansdag framför oss att fylla med precis det som faller oss in.

Lyxigare än så, blir det inte.

Lillafrun.