Bara sådär, lätt som en plätt!

Minimannen, ett år och fyra månader gammal igår, den åttonde. Älskade, älskade Liten. Det finns ingen mer fab än honom, så är det bara. 

Och ja;

Det är så lyxigt! Att en vanlig onsdagkväll när regnet hänger i luften,  kunna byta från lek- tränings- , fixarkläder, till något lite, lite mer propert, packa bilen med oss själva, ett par bastuhanddukar, en pyjamas till Minimannen, lite välling och sen dra iväg. Hem till älskade Lilla byn och min päron och den där Torehunden som inte får en sekund av vila så länge han har en Miniman under samma tak.

Så äts det och umgås och jag spelar som en galning på det där vita pianot jag är uppväxt med och som gör att jag spelar som alllra bäst. Och Liten passar på att hänga extramycket med Mormor och Morfar

Och hans päron får sig en bastu och blir genomvarma och sådär ljuvligt bastutrötta. Igår avslutades kvällen med jordgubbar och gräddmjölk, dessutom.

Sen kramas det hejdå och vi åker hem till vår gård igen.

Det är så himla, himla fint att kunna ses. Bara sådär, lätt som en plätt!

Så var det torsdag, plötsligt. Och regnet har vräkt ner i natt. Det vet jag för att jag och mannen var vakna till tvärsent och lyssnade på smattret på rutorna. Någon i huset fick visst för sig att det var ett perfekt tillfälle att mitt i natten gå upp på övervåningen, där det är koolsvart, och konka ner det stora slagbordet. Så byttes det gardiner i köket och avslutades med att samma åkte upp igen och till sist stod mannen på köksbordet och fixade oss den kökslampa vi saknat sedan Norrnorr och nu har ovanför matbordet igen. Lite nattfix, alltså. Och det regnar fortfarande, och är typiskt loppisväder…!

Lillafrun