Den klara morgonsolen. Vindstillheten. Frostkristallerna i gräset. Den blå himlen. Kylan. Tystnaden. Spåren som syns efter någon som vandrat, långsamt, steg för steg. Någon som än en gång blivit vimmelkantig över att vår dröm har blivit sann;
för ett år sedan gick jag här och bara drömde och hoppades och knäppte händerna för att den här gården kanske, kanske skulle kunna bli vår. Det blev frostiga steg i gräset då också. Att se samma sak igen, men nu vara mitt i drömmen… Det är så att det knyter sig i hjärtat.
Och den här söndagmorgonen?
-den är så himla, himla vacker.
Lillafrun
Senaste kommentarer