För några dagar sedan fyllde ju Storan år och jag var såklart dit med födelsedagsballong och sjöng och sånt. Men, till kalaset ville jag ge henne något lite småunikt. I vackra materiella ting har hon allllt. Möjligtvis inte en häst eller så, men det vill hon ju inte ha heller. Förresten är en häst inget ting, jag vet. I alla fall;

Så vansinnigt nöjd jag blev när jag kom på, att jag minsann skulle göra någonting själv.

Jag köpte på mig ett par fina linnekökshanddukar. Och lånade mammas såna där bokstavsmallar.

Blyertskluddade dom initialer jag ville ha.

Och så fyllde jag stäverna med plattsöm.

Den minsta, pillrigaste någonsin. Torsdagnatt, efter att vi haft konsert med alla ungarna och jag ändå var så i gasen, så passade jag på att brodera den första. När jag satt där en bra bit efter midnatt, fick jag mig en tår i ögat. Min älskade, älskade farmor. Det är hon som lärt mig att brodera.

Och innan det var lördag och kalas så hade jag ju båda två färdiga. Strök dom, slog in i paket och gav bort med pirr i magen. Och hon som fick dom, den där Storan jag älskar till månen och tillbaka precis som alla mina andra syrror. Hon, blev precis huur glad som helst.

Större än om Farmor hade broderat…. 

Och det var dom finaste orden jag hade kunnat få där och då.

Lyckat. Helt enkelt.

Efter denna succé är det några i min närhet som ligger pyrt till med denna pyssliga gåva. Kanske den perfekta julklappen? Tips från mig till dig, helt enkelt.

Åh. Jag älskar att pyssla.

Lillafrun