Året 2012.

Det mäktigaste året i mitt liv. På många sätt.

Året började med pirr i magen. Brudklänning provades ut och beställdes (M hade ingen aning om hur jag skulle se ut som brud, gissa om det var spännande på dagen D). Inbjudningskort pysslades och skickades ut. Och plugget, ja det tuffade på i sin härliga ”vår-termins-takt (full rulle,med andra ord). Zumba-instruktör var jag också, minst två gånger i veckan. Vi åkte skidor och gladdes åt att det varje dag efter nyår blev liite,liiite ljusare.

Det blev vår-vinter,norrlands pärla när det kommer till årstider. M fick sin dröm-praktikplats på svt i Stockholm och kvar i lilla staden blev jag. Det var jobbiga 7 veckor ifrån varandra. Men tack vare underbara vänner,mängder av träning och med vetskapen om att snaart, snart kommer han hem och då är det inte långt kvar tills vi ska gifta oss så gick det ändå ganska bra. ”GIFTA OSS!?”. Ja, helt galet,makalöst underbart.

Vi kunde så klart inte hålla oss ifrån varandra i hela sju veckor. På bilden ovan ser du vårt kramkalas när jag åkte ner till storstan och överraskade honom. Alla vännerna och hela min familj var helt involverad i detta. Så himla spännande det var. Jag som är så dålig på att ljuga hade det riktigt jobbigt 😉 Men det var värt det! Varma dagar i storstan med en körsbärsblomstande kungsträdgård.

Tillslut var terminen näästan slut och vi återförenades. En resa till Norge över 17 mai. Det var magiskt vackert. Kära nån, vad jag njöt! Dels var det så vackert att jag typ tappade andan var och varannan minut, och för det andra var ångestveckorna ifrån varandra var öööver. Vi gick syttene-mai-tåg,åt kake-buffé och pysslade med bordsplacering.

Väl hemma ifrån Norge avslutades det sista på terminen. Ovetandes gick jag hem ifrån min sista fiollektion,kliver in genom lyans dörr och hör något konstigt ljud inifrån badrummet. Där står dom,ninjorna. Jag blev kidnappad av ett gäng ninjor. Mina älskade tjejkompisar. Möhippa stod på schemat! Den dagen kommer jag aldrig att glömma. ALL KÄRLEK till er, mina flickor! <3

Sommaren stod för dörren. Vi packade oss hemöver. För en hel sommar hemmahemma. Jag plockade mängder av liljekonvaljer,umgicks med Storan,pysslade inför bröllopet,åkte ner till Storstan och grattade och firade älskad storasyster som tog sin examen vid Kungliga musikhögskolan. Jag och M trodde såklart att det var enbart detta vi skulle göra där. Men ICKE. SVENHIPPA stavades det, i 4 plusgrader och världens busväder,första helgen i juni. Vi spelade på (ponny)trav, där det var vi själva som var kuskarna, löjligt roligt! Kommer sent att glömma synen när min två meter långa svåger sitter och kör sin pytteponny och skriker som ett litet barn HAN HAR TAPPAT ÖGAT!!. Stackarn. Ja och sen åkte vi norröver,mot Höga Kusten och var pirriga i magen.

Dagarna gick i en rasande fart. Juni månad var över i ett nafs och helt plötsligt började det, på riktigt att dra ihop sig. Tillsammans med familj och vänner anordnades den underbaraste av bröllopsfester. Dagarna innan bröllopet var magiska. Våra familjer var helt fantastiska och hjälpte oss såå mycket, med allt. Att alla kom, släkt och vänner ifrån norraste norr till södraste söder, och delade den vackraste dagen vi upplevt, bara för vår skull. Den känslan går knappt att beskriva. Vår vigsel innehöll massor av musik ifrån familj och vänner,ett personligt tal ifrån vår präst och bredvid mig stod mannen som jag bara hade kunnat drömma om. Det var den bästa dagen i vårt liv.

I följet gick alla mina syskonbarn,M´s två bästa vänner och min bästa vän. Vi var sammanlagt 13 stycken. Det du! 😉 Min älskade gudson,tillika systerson, ledde oss in i kyrkan. Det var ett ärofyllt uppdrag och han berättade senare på dagen att han varit såå nervös och blyg. Älskade barn.

Det var inte bara han som kände sig nervös och blyg. Men när klockorna ringde in, Mendelssohns brudmarsch började spelas på orgeln och vi såg alla glada ansikten, då släppte allt. Vi njöt,vigseln igenom. Och att kliva ut, som fru L på kyrktrappen, med handen flätad i M´s. Största lyckan.

Dagen efter bröllopsdagen (7 Juli) åkte vi på en mini-bröllopsresa till huset på  vår kärleksparadis-ö.

Vi njöt av att vara gifta,trippade på Visbys kullerstensgator, åt på goda restauranger, badade och solade, sov ut, öppnade bröllopspresenter, tränade, höll handen och så njöt vi lite till. Och lite till. Och jag, ja jag kunde inte se mig mätt på min vänsterhand.

Plötsligt en morgon, när jag satt där vid frukostbordet utanför huset, fick jag en snilleblixt. Jag skulle nog minsann börja blogga. Sagt och gjort.

Efter vår lilla bröllopsresa så åkte vi till fastlandet. Myste i sommarstugan, sprang x antal mil på mysiga grusvägar, var nykära i  träningsformen tabata,umgicks med släkt,familj och vänner och klädde oss vitt och fint för att spela och sjunga runtom i kyrkorna.

Sen kom den där dagen. Precis en månad efter att vi gift oss. Mardrömskvällen. Allt gick tack och lov bra. Förutom att bilen blev som en enda buckla,svårt att få med på bild, men den kändes skitsamma. VI klarade oss.

Vi vilade ut i några dagar. Var lite ömma och blåa och skärrade, men vi klarade ändå att fullfölja sommarens sista spelningar, för att sedan få pusta ut och lämna landet,tillsammans med min mans, älskade familj. Kroatien,ön Brac, och jag mådde som en prinsessa.

Snacka om det perfekta avslutet på sommaren. Med en fullpackad och,för oss, ny bil drog vi nu norrut. Med hallon,blåbär,jordgubbar,svarta- och röda vinbär och kantareller… i liiiitervis, kände vi oss rika och redo att starta höstterminen i plugget.

Men först,bara en siiista,sista helg tillsammans med släkt och familj. Vi samlades i Umeå,för en helg på hotell,hela familjen taikons. Så mysigt! Vi delade min kusin och hans kärestas viktigaste dag och det bröllopet var en enda stor upplevelse.

Ja men sen, efter den där sista,sista lediga helgen, då började skolan. Och det var nästan skönt att komma igång med vardagen igen. Jag som är en sån som gillar vardag. Att träffa alla vänner igen var så mysigt. Att springa på grisberget (elljusspåret) var också en höjdare.

Att gå morgonpromenader innan långa föreläsningsdagar…

..och att lära sig baka tunnbröd, var inte heller fy skam.

 Vips var det oktober månad och jag fyllde 22. Jag och mannen bestämde oss för att bjuda hem hela kompisgänget på födelsedagsmiddag,kombinerat med ”tack-än-en-gång-för-att-ni-var-med-och-förgyllde-våran-dag-middag. Vi dukade långbord genom hela vardagsrummet,med en dukning i rosa och vitt och rätterna var anpassade efter allas matvanor. Jag och M kockade likt ett restaurangteam och kvällen blev galet lyckad!

En vecka senare. Jag och M fick besök av mina föräldrar. Den helgen började på torsdagkväll, som var den mysigaste torsdagskvällen jag haft. Den helgen avslutades på fredag morgon, i en mardröm jag aldrig kunnat företälla mig. Att krocka med en älg hade innan detta varit det värsta jag varit med om. Det här var inte bättre. Om jag säger så. Jag är så obeskrivligt tacksam,för vår änglavakt,ännu en gång. Jag älskar dig så, Pappa.

Livet tuffade vidare.

Efter glädjande händelser som fått hjärtat att ticka extra snabbt. Efter livsfarliga händelser som fått hjärtat att ticka extra snabbt. Så var det bara så att hösten fortsatte i en tacksamhetsanda som är svårbeskrivlig. Familj,släkt och vänner och M. Ni är mitt liv och jag är så tacksam för er alla. Plugget har varit kämpigt vissa stunder,men för det mesta bara gått som hejsan. Terminen avslutades så underbart, med en underbar julkonsert och en färdigskriven rapport.  Jag och M packade väskan och styrde kosan söderut. Mot hemhem och jullov.

Underbart att få vara hemma hos våra familjer. Att få fira jul med dom man älskar mest. Att få spela fiol och piano och sjunga. Att få äta den godaste maten. Att få sova ut. Att få uppleva dagsljus. Att få åka skidor. Att få koppla bort skolan och tänka på lite annat. Att få stanna upp. Att få fira och tacka för det gångna året och välkomna nästa. Att få leva mitt liv. Det, är jag tacksam över.

Nu tackar jag för ett magiskt år 2012 och välkomnar med varmt hjärta år 2013.

NU KÖR VI!

KRAM/lillafrun