Jag kände det redan när Minimannen kom och hoppade på mig i sängen i morse.
Fy vale, vad trött jag är idag.
Det verkade dock bara vara jag och ingen annan. Jo, det ska vara den där pappan då, som drog iväg med full termosmugg kaffe, i sitt av-frugan-nystädade Rymdskepp. Mot en lördag av tv-jobb.
Här hemma lämnades frun, hon som funkar dåligt med för lite sömn i kroppen. Hon, en bäbis och en tokbusig Miniman. Vi startade vår dag tillsammans med att hälla ut heeeeela morsans, precis-upphällda, kaffekopp. Över köksbordet, på duken, ner på golvet och kaffestänk precis överallt. Barn är barn, det var bara att ta ett djupt andetag och skura.
Mamma väntade såå gärna på kaffekoppen just idag….
Sen har vi Kalasfixat. Så att säga. Idag kanske jag hade kunnat tänka mig att baka själv, och svischa i köket kortast möjliga tid. Men eftersom M drog iväg så fanns inte möjlighetem idag. Och älskade lillvännen ville såklart vara med morsan i köket i alla fall. Och det är ju precis hur mysigt som helst. Men det går undan, fast på ett annat sätt än om man är själv, liksom.
Jag hade hjälp. Med precis allt. Allt. Och i babybjörnen fram på magen hade jag en flicka som hängde med, hon också. Vaggade henne till söms samtidigt som jag försökte få Minimannen att pricka bakbunken och inte köksgolvet med allt strösocker. Samtidigt stramade det sådår oskönt i det såret som är precis vid naveln och fortfarande inte läkt helt. Det gick hyfsat ändå. Såklart. Allt går ju bra? Men det var precis lika svettigt som det låter. Och med den där ugnen som inte är helt tät och bolmande värme var iinga problem att stå där i bara mjölkfläckiga nattlinnet, bredvid den nakne lille minikocken.
Till slut var vi i mål. Kakor, tårtbottnar, smörkräm. Och ett diskberg deluxe. Men någon var mycket nöjd över kakorna han bakat.
Till sist skakade han av sig kaksmulorna. Ner på golvet. Och pustade likt en mycket nöjd, liten farbror; hhh….jag är så trött, mamma… innan han drog av en meganysning, som regnade över morsan. Chokladsmet och snor. Sen drog han iväg, det där älskade lilla livet, mot nya lekäventyr.
Kvar i köket stod morsan. Likt en uggla med otroligt stora, trötta, ögon.. bland disk och chokladkladd. Kände kaksmulorna rasa från kroppen. Kom i samma stund på att tårtbottnarna hade varsitt ägg för lite i sig..eftersom det gick lite för fort i tårtbakeriet. Dom såg sådär småtrötta och halvbrända ut. Men allt var klart. I alla fall.
Och så tänkte jag. Mitt i allt det där.
Lyckans mig,
Som får vara med om allt det här. Mammalivet. Med precis allt vad det innebär.
Och;
High five, morsan!
-Ja, high five!
Senaste kommentarer