Så går jag in där i Sovrummet och tittar till våra två stjärnor.

Och möts av den där synen;

-Två små syskon och den där kärleken som är omöjligt osynlig, dom emellan.

Hon håller i hans lilla hand. Den som plötsligt ser lite stor ut, bredvid hennes pyttelilla. Hon håller i den. Och känner trygghet. Trygghet. Hos den där Storebrodern som redan nu kan bli skogstokig på Lillasyster när hon drar åt sig någon leksak som hon absolut inte får ha. Lika förbaskad som han då kan bli, lika förundrande lycklig blir han varje morgon han möter sin Lillasyster. Storebrodern. Som idag var hos tandläkaren för första gången i livet. Gapade och var hur cool som helst. Han som säger det var ingen ursak! när man tackar honom för hjälpen, då han just hämtat trasan till sin Lillasyster. Han som sitter på kökssoffan och lillgammalt frågar sin Farfar ”men Farfar, vad har du för kaffe hemma då?” som om en kaffesorts-fråga vore den mest självklara fråga man kan ställa, när man snart fyller tre. Eller han som ibland mitt i ett samtal, bara måste avbryta. För att säga; jag äälskar dig! . Han. Är hennes trygghet. Och det vackraste är. Att trots att den där lilla flickan bara är en bäbisflicka ännu. Så är hon, hans trygghet. Också.

Storebror och Lillasyster. Vilken lycka. Att ni har varann…

Och för en mamma och en pappa. Är det där. Den där synen.

-Större än allt stort.

Lillafrun