Precis just nu, har jag en stund. Alldeles för mig själv.
Jag tog barnen i vagnen efter morgonbestyren. Vi gick ut i vackra hösten. En långtur. Efter vägen mötte Minimannen sin Bundis, och ville jobba med honom, idag igen. Och det föll sig så precis, att det funkade alldeles utmärkt, fram till lunch. Så jag och liten Juniflicka traskade vidare. J somnade och jag gick bland höstlöven, färgerna, den lite molokna känslan i Mammahjärtat och den så himla vackra naturen. 
Jag kikar mest in. För att säga Tack. För att ni, precis som jag gjorde och gör för er, öppnar hjärtat. Delar med er, skickar styrka och är så fina att jag blev alldeles gråtig av era ord som bara trillade igår. Tack, tack, tack.
Och ha en fin torsdag, alla ni.
Jag går, för tredje veckan i rad typ, och väntar på en längre stund av sol än tre minuter. Tror liksom att det skulle pigga upp och göra dessa sista dagar av september, ännu, ännu vackrare. Och på något vis ge lite hopp och lycklig känsla över hela alltet. Annars kanske det går lika bra att städa ett skafferi, eller så… tills barnen är vakna/hemma igen och solen lyser i sinnet på en gång. Älskade Solstrålar.
Senaste kommentarer