Det blev april. Och påsklovslunk…
Varvat med så drömmiga skoterutflykter på Gamla Bettan, dragandes pulkan vi fick av Morbror S alldeles innan han lämnade jordelivet. Så himla härligt och hjärtegott det var, att vinka till Morbror S där i himlen, samtidigt som vi susade fram!
Ivern över att börja med husets sista två sidor, var stor så stor. Mannen och Minimannen skottade och hackade sig kämpandes ner till backen genom snölagret, för att börja bygga ställningen. 
Men, livet. Fokuserade på annat. Och plötsligt låg mamman som ett töcken i ambulans med blåljusen blinkandes och en fruktansvärd rädsla. ”När livet plötsligt bjöd på väldigt oväntade, ocharmiga nya erfarenheter”.
Med samlad familj hemma på gården igen, började vårpeppen kännas i precis hela kroppen. 
Solkyssta preggomamman med undran om ”vem är du, lilla människorbarn?”.
Jag tog det fulaste fotot i mannaminne av vårt hus. Ju fulare förebild, desto roligare.
Livet varvades av härligheter, med såna där scener av småbarnslivskaos. Som HÄR… kära hjärtanes, alltså.
…
Solen gassade in mer och mer och samtidigt som snön smälte i räserfart där ute, bakade vi massor av goda bullar här inne…”Guldstunder. Och pussar på rad”. 
Månaden avslutade vi med ljuvligt trädårdsfix… inte klokt vad snön smälte fort. Från masssssor till bara någon envis snöfläck här och var, i ett nafs! Valborgsmässofton blev inte aalls som vi hade tänkt oss.
Morsan inlagd på sjukan ena dagen, Monstermigrän, sjuka småttingar och så en liten prick över i:et med att avsluta april på sjukan också… En ”Valborgsmässoafton med några suckar”.
Det blev maj och blåsippsbacken besöktes!
Det boades i massor inför nya familjemedlemmen. Småkläder tvättades och veks. Det bakades och fejades.
Och vädret var sagolikt.
Svärfar var här och mannen och han bytte rekordmånga fönster under en och samma dag. 
På köksbordet stod vitsippor och ute i trädgården bjöd jag familjen på pannkakslunch under äppelträdet.
Minimannen lärde sig att cykla utan stödhjul i ett nafs.
Liiivet, med vårlökar som slog ut..liljekonvaljer, syrener och äppelträd i en salig alldeles overklig blandning.
Husväggar sågades upp…
Och en preggomage med två fröväntansfulla syskon, förevigades. 
Vi sådde i odlingstäppan..
..och inne på salsbordet stod planten och väntade på att få flytta ut. 
Älskade pappa kom och hjälpte oss med grundmålning av blivande brädfodringen..
Jag sammanfattade maj-månaden såhär;
”Sagolik. Smått overklig. Och alldeles, alldeles underbar.
…Så sammanfattar jag denna majmånad. Som jag nog tror vi kommer minnas för evigt. Kära nån, som vi har njutit. Vilken belöning efter kalla och snöiga Vargavintern, som ju var fräsig absolut… men frihetskänslan, att bara kunna öppna dörren tidigt om morgonen och stänga den sent på kvällen… låta barnen springa in och ut precis som dom vill. Solen, värmen, ljuset, blomsterdofterna, fågelsången… himmelskt”.
Men som vanligt i livet samsades ljuvliga dagar med bekymmersdagar… som oron över att en älskad inte mådde bra. Eller om bebben i magen låg som den skulle.. skulle vi plötsligt måsta planera in ett kejsarsnitt?
I väntans tider gick vi in i månaden med det vackraste namnet.
junimånaden.
Jag tog min Juniflicka i handen och vi vandrade längs grusiga lillvägen.. nu var vi framme vid vad som allra, allra högst troligt skulle bli Minstings födelsemånad.
..och precis 7 dagar in i månaden, vände solskensvädret till storm och på-tvären-regn och här hemma på Drömgården var värkarna igång och ingen var coolare eller ivrigare än jag.
Som den mest självklara lilla Lillebroren på denna jord, anlände han.
Älskade Prins Bertil. Som vi hade längtat på honom.
Och välkomnandet in i familjen kunde inte bli vackrare!
Storebror tjöt av lycka. Lilla Juniflickan undrade vad i hela friden vi släpat hem för en ”docka” (som hon kallade B i början, frågandes) och stoltheten hos mig och M var (och är) enorm.
Sex dagar gammal fick jag chansen att visa B vad som i hela mitt liv var Mitt Smultronställe på jorden. Älskade lilla sommarstugan som min Morfar och Mormor rådde om i begynnelsen. Inget blev som det någonsin var tänkt. Och ur våra händer och hjärtan slets den älskade lilla gården, där ute vid havet. Absolut en utav årets allra, allra sorgligaste händelser och något som aldrig kommer att sluta sörjas.
Den blev den 21 juni, Årets ljusaste dag. Och Junis 2-årsdag.
Vi firade, dagen lång, förstås!
Först födelsedagsmorgon och busig födelsedag.
Följt av 2-årskalas med Storfamiljen i vackra junikvällen.
Det blev midsommar. Och jag förklarade kärleken i ord, till min nyfödde lillprins.
”Din allra första Midsommar” och orden får mig att gråta återigen, av flera anledningar. Både kärlek, lycka och ledsamhet. 
Vi var i bäbisbubblan, för att ibland börja släppa iväg den skäggige, så stolta trebarns-Snickarpappan, nu och då.
Förutom att snickra på huset, hade han snickrat ihop en kärleksgåva utan dess like, till sin fru…
Den vackraste Trägungan jag kan tänka mig. Och därmed blev min dröm möjlig om att sitta där och amma bäbis i sommarvärmen…. ”oooom det bara kan bli en eller par dagar så pass varmt, i sommar”..tänkte jag..
… med trädgårdsbuketten i handen, satt jag där och kände mig som den rikaste på jorden.
Som nybilven trebarnsmor, fortsatte livet..
…
..men mer om det, i Del 3 som dimper ner inom kort!
Senaste kommentarer