Mina älskade småpojkar och jag.

…

Förändringens vindar sveper om oss. Det är nya tider på intåg. Det drar åt i magen på mig och i Mammahjärtat, förstås. Livets senaste sex år sköljer över mig. Min första lilla bäbis, börjar bli så stor.

Jag är HemmaMamma. Det lyxigaste jag kan tänka mig. Inte alltid lätt. Men något jag älskar varje dag och som är ”mitt livs viktigaste jobb”. Det är här jag vill göra karriär, ingen annanstans. Att få ge barnen detta drömgårdsliv. Med lugnet. Friheten. Oskyndandet. Stora gården som är ett äventyr i sig. Djuren. Tryggheten. Det är magi. Min och M´s mjuka vardag, är barnens barndom. Som kommer att prägla dom genom hela livet. Att få putta sparvarna ur boet, i rofyllt tempo.. en livsinvestering, för hela familjen.

Just nu. kan jag ännu inte riktigt sortera tankarna väl och känna mig modig, för nya livskapitlet. Jag låter känslorna finnas där, alla som vill ta plats. Men gömmer dom också, spelar peppig och njuter av synen av den där lillungen, min förstfödde lille sparv, som absolut tycker att det känns pirrigt i magen med något nytt men som ser så lycklig och nyfiken ut, som susar mot sina småvänner och ser fram emot… Att börja på stora skolan, i fräsiga förskoleklassen till hösten. Och inget, gör mig ju lyckligare. Än att se han växa, inifrån och ut.

Nu ska första lilla sparvungen puttas ur boet, ett första lilla steg..

…

Det är vidunderligt och svindlande. Att få bli mamma. Och pappa. Att ta sig ann livsuppgiften, att ge dessa små människor ett så gott liv vi bara kan ge.. med fokus på kärlek, trygghet och en förhoppning att forma små goda medmänniskor, med en god grogrund som även klarar av lite storm från omvärlden, som älskar sig själv inifrån och ut. Puh. En livsuppgift, som inte alltid är så enkel, eller hur? Jag och barnens pappa, tänker alltid, att vi gör så gott vi kan. Med ”ettan”, är precis allt en första gång..inte för att han är något ”facit” för småsyskonen, inte alls..dom är ju helt egna minimännskor, var och en… men ni förstår nog hur jag menar. Erfarenhet, ger trygghet. Och precis allt som sker med ens förstfödde, är för oss alla, något vi gör utan erfarenhet.. men vi lyssnar på hjärtat och kör på feeling, i vanlig ordning..

…

Nu är det maj. Och jag njuter nåt enormt av HemmaMammalivet. Att få rå om alla barnen, precis hela dagarna, varje dag. Vi pysslar här hemma på gården, gör små utflykter, hänger med småvännerna och storfamiljen. S har ju haft sin syskonplats på föris, som vi använt utefter vår önskan.. det äär ju himla fint och nyttigt att låta barnen få knyta egna trygga relationer utanför hemmet, efter en viss ålder.. det har Storebroren fått göra och den tiden var Lillasyster vid nu också och tanken var att storasyskonen skulle gå tillsammans, några timmar i veckan, på förskolan denna termin. Men det blev inte så, först självvalt, sen bestämde en viss pandemi över oss. Det är hemmaliv för fullt..och utöver egna träffar, så möts pluttarna på fotbollsträning, kottegruppen (hälsar på en stund på skolan med blivande förskoleklassen nu en gång i veckan) och söta Äventyrskören.

Den här våren må vara knepig på ett sätt.. men på ett annat, så älskar jag den. Vi tar varje dag som den kommer och njuter allt vi bara förmår.

Samtidigt som jag bara vill vara kvar i nuet, så vill jag ju inget hellre , än att få vara med på barnens häftiga resa, genom livet. Se småkottarna växa upp till egna personer. Finnas med den trygga öppna famnen, hålla lilla handen i min.. för att sedan, se sparven flyga iväg, tryggt.

.. mitt ängsliga jag tänker följa med i lillungens iver. Och andra halvan av mig, är redan pepp på vad som väntar. Allt kommer bli bra, visst?

…

Älskade lilla människa.Tack för allt du lär mig om livet. Du lilla sparvöga. Flyg över ängarna. Mamma finns här, alltid och lite till. Och än om det gör lite ont, så är det så fantastiskt att se, att du släpper min trygga hand med trygghet.. Flyg lilla sparvöga, flyg!

Emmeli