Det är Midsommarafton. 2022.

Vi vaknar i ett varmt, varmt sovrum hela hopen människor. Inser att vi tagit den längsta sovmorgonen i mannaminne.. ”HALV TIO!?. Så löjligt, men både jag och den skäggige fullkomligt avskyr att sova för länge om morgonen… ”halva dagen har ju gått”. Men, vi skärpte till oss och konstaterade att sömn nog var precis vad vi alla behövde, lite extra. Morgonen var varm och frukosten ute på verandan, god. Vi bakade jordgubbstårta, sörplade kaffe, gosade hästar och rev av ett tabatapass under äppelträdet. Nu var vi vuxna människor igen. Hehe..

Idag skulle vi egentligen ha träffat kompisar och firat tillsammans, men pga. småttingbaciller fick vi ställa in. Vi beslöt göra det allra bästa utav dagen i alla fall.

Efter hemmahäng tog vi jordgubbstårtan med oss och gjorde oss en utflykt upp på byafjället.

Till fäbodvallen. Och vår fäbodstuga.

Å, vilken sagolik plats det är.

Vi ställde upp oss och rev av en familjebild. ”Midsommar 2022, på fäbodvallen”, liksom. In i familjealbumet med den, ja!

Så dukade vi fram fikat och slog oss ner i gräset. Minisockerkaka och jordgubbar och/eller jordgubbstårta. Saft. Och kaffe, förstås!

Så roligt att få berätta för barnen om fäbodvallen som tillhör vår lilla by. Fäboden, som ingick i vårt köp av hemmanet som vi nu fått kalla vårt i hela sju år. Att få berätta att just här, i lilla stugan, bodde den som tog hand om djuren om somrarna .. kanske var det en piga? kanske en dräng? och djuren, som stått i lagården där hemma på ”drömgården” fick under somrarna tjava upp på fjället istället och äta..

Den turen var underbar. Tystnad på det sätt det bara är där uppe på fjället. Koltrastens klara sång. Bäckens porlande. Okej, sju tusen mygg också, men strunt i dom. Vi hade det så himla mysigt där. Och jordgubbstårtan smakade mer än väl.

Lill-Olofs allra första tur till fäbovallen. Och han älskade det. Han tog gräddtårtan i amningsform istället. ÄLSKLING.

Så låste vi igen lilla stugan, sa hejdå och tjavade utför vallen igen..

Hejdå lilla fäbodvallen!

…

Spenderar Midsommaraftonen med god middag, blomsterplock, kubb och ungar som hamnar i säng lite för sent. Sen en stund bara Vi.

Nu drar dimman in över åkern. Bara fåglarnas nattakvitter som hörs.

Jag kan inte låta bli, att dra en djup suck och bli lite vemodig. Precis varje midsommar, hela mitt liv, har jag firat där ute i sommarstugan vid havet. Men sedan några få år finns denna plats inte längre för oss. Vi har firat på lite olika vis senaste åren, så fina fina firanden det med. Men oj, som jag saknar det där Smultronstället i mitt hjärta. Bara vet att alla barnen hade älskat att få vara där nu. Lilla lilla stugan. Sprakande elden. Hemtama köksgolvet. Kan än idag om jag drar mig till minnes, höra Morfars tunga, masande fotsteg mot kaffepannan om morgonen. Måsarnas skrik och strömmingslukten efter att pappa och Morbror S tagit upp näten efter natten. Känslan av den lena, lena grusvägen mot mina bara sommarfötter. Stenen jag kallade min, där mitt i bäcken..

Midsommar i mitt hjärta. Med stor tacksamhet, värme, goda minnen, nya traditioner.. och lite vemod på toppen. Precis så.

Emmeli