Det var den allra första fredagen i november!

Det blåster smärre storm och snöade på tvären. Ena syrran från huvudstaden var hemma här i norr och vi syskon hade något ofantligt trevligt inbokat denna dag. Nämligen en systerdag. Storan, Lillan och så Syrran. Storaysyster M fattades oss.

Vi kom ut till det vackra huset vid havet, mötte havets brus. Elden sprakade och ljusen brann.

Storan bjöd på salsicciapasta. Aldrig ätit. Men det var så otroligt gott!

Mer än mätta, pustade och stånkade vi medan lager på lager ytterkläder drogs på.

Vi gav oss ut på tur.

Och det ni inte hör eller ser, inte ens anar här.. är att det blåser så otroligt. Träden vajade yvigt i kring. Och det var så mycket snö!

Till sist kom vi fram till målet..

Havet!

Det sagolika havet.

Djupa andetag. Höra och känna naturens krafter ta i.

Rotsidan är alltid så vackert! Sommar som vinter.

Vi tjavade vidare sedan. Pratade livet. Gick halvt vilse. Drattade ner i av snön gömda klippskrevor. Skrattade. Tog oss upp. Och hem igen.

Men mest bara för att pusta lite… och stoppa ner en älskad äventyrare i badrock, badpjucks och allt vad det var…

För nu skulle Storan ta sitt första novemberdopp för i år. Hon är så vansinnigt cool… på flera sätt, alltså. Jag och syrran stod och klockade och frös arslena av oss av att bara titta på den där människan som pustade ”å det är så sköööönt, jag ääälsar det här”.

… själv blir jag pist om det droppar några kalla droppar ur takduschen… men, jag börjar ändå bli lite nyfiken på det där påhittet, att kallbada. Kanske vågar jag prova en dag… när jag ännu inte längre ammar och riskerar mjölkstockning.

När vi kom tillbaka till huset ännu en gång, hade mörkret fallit totalt. Jag värmde zucchinikakan jag hade med mig, vispade grädde och värmde hallon. Kaffet smakade himmel. Och hela dagen var som balsam för själen.

Systrar på rad. En sådan ynnest.

Emmeli