Det kanske inte syns. Men, det känns.

Jag känner mig lite fransig i kanten, ständigt smånervös i magen och  med en känsla av hejdlös längtan efter att vara i mål. I mål, som att vara klar med alla examinationer, redovisningar, rapporter, små-uppgifter, lektioner, elever.

Idag kan jag, tack och lov, checka av ytterligare två saker. Obeskrivligt skönt. Jag har både haft min sista fiol-lektion och sista ”gemensam”, vilket betyder att alla violinister/cellister ses i aulan och spelar för varandra och för våra lärare. Alltid lika jobbigt tycker jag. Så konstlad situation, så stelt. Vart är vaniljljusen och den mysiga känslan liksom .. ja, inte där i alla fall 😉

Men det hör till, denna typ av uppspel. Och jag klarade det, idag igen. Hejja mig! Dom kommentarer jag bär med mig är att jag spelade musikaliskt och fröjdigt. Tackarr!

Dagens jag i shorts och blus från Lindex. Himla bra affär. Inte så dyrt heller!Ryggan fullkomligt älskar jag. Den har jag fått utav mina kära svärföräldrar!

PAUS I SKRIVANDET!

….en halvtimme senare är jag nu tillbaka. DU har inte märkt ett skvatt, eller hur! 😉

…Åh, jag har precis ”dött söthetsdöden”.

Jag hörde världens gråtkalas, en bit ifrån lyan. Tänkte att, å nej, det kanske har hänt något. Åh, hoppas inget allvarligt och hoppas att det inte är en massa blod då kommer jag ju svimma på kuppen.. När jag hittar gråtkällan, en liten rödgråten pojke, så frågade jag så fort jag kunde vad det var som hade hänt. Han hade svårt att förklara, så ledsen som han var. Men til slut så. Och vet du… han hade tappat en plutt till sin FOPPA-TOFFLA… det var katastrof-läge..

Ååh, barn alltså. Dom är så underbara och jag kände så med den här lilla pojken. Han var så rädd om sin dojja, som han höll upp framför mig i alla förtvivlan.  Den var den ju traaasig (med sånt där oskarpt S, du vet!). Jag fick värsta moderskänslorna och gav mig den på att jag skulle hitta den där plutten. Och tror du inte jag lyckades! GLAD POJKE! Så underbart!

Däremot kunde vi inte laga skon på plats utan jag tyckte att han kunde ta plutten i fickan, dra på sig skon som en slippers och cykla hem, så kunde någon hemma hjälpa honom och klämma ihop den där plutten så skon blev hel. Tror du han gick med på det?  -Näpp. 

”Men alltså titta här, när jag tar på mig den så känns det ju inte likadant som med andra foten och det blir inge braaaa juu och kolla här, när jag har tagit tre sssteg då är ju skon av. Kollara.. 

Ja, så det slutade med att jag gick tillbaka in i lyan, med pojken i tåg bakom (det var betydligt många fler steg än tre till lyan.. och skon satt kvar. Hihi ;)) och tog mitt älskade hampasnöre och gjorde en råbansknop (man är väl scout! ;)) så skon blev hel. Och då, då var han nöjd. Hoppsade iväg och ropade Hejdåååå! Jag kan cykla jättefort! Titta! 😀

Åh. Denna stund var som magi för mig. Fransarna i kanten känns nu som bortblåsta och jag fick den där prestations-ångest-bubblan spräckt. Det är ju verkligen inte hela världen. Det kommer ju ett liv efter denna slutspurt också… just det, ja!

Nu ska jag ha en riktig Jag-kväll. Göra sånt som jag mår bra av. Du kanske inte riktigt kan räkna ut vad det är…

KRAM/lillafrun