En torsdag hos teamet.
God torsdag från anticimexteamet!
Jag och Liten, alltså.
Vilken galen dag jag skaffade mig igår. Ja det var faktiskt helt och hållet mitt val av hur jobbig den blev. Men jag fick liksom fnoskler och tyckte att allt med tyg på kändes äckligt så ja, vi jobbade på. Om man säger så.
Sent igårkväll stod jag och strök nytvättade kuddfodral och gardinerna som värmts under dagen (Att stryka är också ett sätt att döda eventuella äckel. Så typ dyra, tunga, gardiner man helst inte vill tvätta, kan man stryka!) och så hängde jag upp dom i det nyputsade fönstret i vardagsrummet. Sen kröp vi ner under alla täcken, med regnet som smattrade mot rutan. Vi kände oss väldigt duktiga, där i mörkret. Och somnade, på en gång.
Gulligare hjälpreda får man leta efter!
Idag vaknar vi i storsängen tillsammans. Liten ligger och stryker sin mamma i ansiktet med den där lilla handen som gör att jag smälter av att bara titta på den. Det är torsdag och förutom att fortsätta med operation Vi tvättar/stryker/vädrar/städar/värmer/fryser och proppar lavendel överallt, så har vi även ett gäng skrivartimmar framför oss.
Vi längtar lite efter pappan, det ska erkännas. Han, som jag vet var alldeles nyrakad innan han for igår. ”För att då är det sådär perfekt till på fredag, som du vill ha det, älskling”. Åh,min M. Han är bäst. Jag har sagt det förut.
Så vi har torsdag. Proppar tvättmaskinen med alldeles för stora saker, sörplar morgonkaffe, laddar för skrivartimmar och så längtar vi lite också.
Må så gott!
Kram/lillafrun
Jag är 7 månader idag, faktiskt.
hej, det är jag.
Jag fyller 7 månader idag. Inga konstigheter. Känns precis lika härligt i kroppen som igår.
Jag har lärt mig så väldans mycket senaste tiden. Sitter ståtlig som en prins, har ju suttit i två månader men nu är det liksom klass-ett på det hela. Och så stegar jag på i min gåstol, kryper runtrunt, bakåt och alldeles strax framåt. Och! Jag har börjat äta matmat. Mamma har haft väldigt jobbigt med det här steget. Något hon nog inte kunde ana hur jobbigt det skulle vara och kännas. Men nu har jag fått henne, äääntligen, att förstå att jag ju inte har övergett henne på något vis. Jag vill bara ha sån där cool för-stora-pojkar-mat till lunch. That´s it, liksom. Och att dricka i min pipmugg, det är livets fest. Vatten, såå gott!
Annars rullar livet på. Mamma och pappa har hållit på som dårar här senaste dygnet, dom har burit ikea-kassar på ikea-kassar, proppfulla av kläder och textilier. Värmt och värmt och värmt. Och ja nu flög ju pappsen ner till huvudstaden i morse, så idag har mamma grejsat på själv när jag har sovit. Och hon har gjort det bigtime, om man säger så. Kläder, gardiner, mattor, kuddfodral, plädar. Rubbet är liksom smått ihjältaget av antingen värme eller tvätt eller också ligger det förpackat i påsar i frysen. Mycket jobb i förebyggande och utifall att-syfte. Det är ju bra. Men hon har svettats lite, morsan. Gått som en tokstolla, fram och tillbaka till tvättstugan. Bokat tvätt-tid på tvätt-tid, allt för att komma åt torkskåpen och kunna värma ihjäl eventuella äckelpäckel. Jag låg i vagnen, med gardiner ovanpå mig och i korgen under mig låg stora ryamattan. Jag applåderade lite åt morsan när hon åbäkade sig in i tvättstugan på egen hand.
Men i alla fall. Pappa är bäst. Det tycker mamma också.
Och vet du!
Jag har lärt mig pussas också. Äntligen. Kära nån, alltså. Jag vet inte hur mycket övning mamma lagt ner på detta. Får mamma puss? Får mamma puss? Får mamma puss? Får mamma… OKEJ DÅ!! , sa jag till slut Så från och med igår, kan jag pussas. Slänger huvudet mot mammas ansiktet, gapar så stort jag kan och så kör jag. Ätarpussar. Och mamma smälter varje gång och gör fåniga ljud. Så jag kör på, minst 10 i rad.
Och allt som händer skriver hon upp i min När jag var liten-bok. Alltså, jag menar ALLT. Men det kommer nog vara asaroligt när jag blir stor, när jag kan läsa själv om hur jag var, vad jag gjorde, när jag lärde mig saker och ting.
7 månader alltså. Känns som en alldeles förträfflig ålder på en ung Miniman, måste jag säga. Mamma och jag har firat dagen med långpromenad, bokläsning, sångstund och så en massa vi-låtsas-att-vi-är-anticimex-göra.
Kram/Liten
Det är kul. Nästan jämt….
Jag skrev av mig redan i natt. När klockan hunnit bli onsdag.
Det är natt och så svart utanför fönstret att jag knappt vågar gå och släcka lamporna.
M har redan lagt sig, tidigare än många andra kvällar, men ändå alldeles för sent med tanke på när han ska kliva upp imorn. Det här blev en himla pisskväll, alltså. Dagen har varit bra, rullat på och jag och Liten har myst, M har jobbat, jag har skrivit och alltihop på samma gång. Det där går bra nu, vanliga vardagssnurret, menar jag.
Men pisskvällen?
Jo. Vi har problem. Tror vi, eller det måste var så, vi finner liksom ingen annan förklaring. Mal. Vilket vidrigt djur. Inte skadligt för oss. Äter bara upp kläder, dom dyraste, i ull.
Så jädra surt. Och vi ryckte mest på axlarna åt saken, när vi upptäckte skiten, förra veckan. Tänkte mest skit också, men det är ju ändå bara materiella ting. Det hade kunnat varit värre. Gjort är gjort, ungefär. Men icke! Gjort är inte lika med färdighålat, utan det har bara blir bara meera och mera och mera hål, överallt på allt som heter ull. Tack och lov ingen upptäckt på något annat plagg. Men. Jag är så arg att jag brinner upp litegrann. Litens små, men ändå ack så svindyra, ullplagg från polarn. Hål, hål, hål. Vi upptäckte flera igårkväll och fick nog. Slutfunderat. Vi rev ut mattor, kuddfodral, kläder, Liten barnvagnssängkläder, alla fårfällar…
Tur i oturen, om man nu kan se någon tur i detta, är att vi exakt vet var vi haft dessa nu håliga plagg i sommar. Och vi vet nu precis vilka plagg och textilier som kan vara i riskzonen. Så ja, vi vände till stora delan lyan helt och hållet upp och ned. Där vi vet att dessa plagg kan ha hunnit cirkulera. Dammsög, skakade, vädrade. Men framförallt värmde och frös, det är det som är grejen. Iskallt eller asvarmt ska det vara. Och fällor och stinkmedel (äckligt för dom med inte för oss) är beställt. Det ligger pyttekläder i frysen, förpackade i små påsar utan luft och kläderna som torkats i torkskåpen i stora tvättstugan, dom var så varma att vi brände oss när vi tog ur dom därifrån och ute vädras en massa grejer. Nu ska dom kolavippa dom små äckelpäckeldjuren. Punkt slut.
Ja. Jag var arg. Är fortfarande arg.
Hela kvällen gick åt till att bara göra sånt där extraarbete som man egentligen inte har varken ork eller lust med. Särskilt inte när M i morse drog i väg, strax efter 04 och inte kommer hem förrän på fredag. Han jobbar i Stockholm några dagar. Det ser ut som ett hej-kom-och-hjälp-mig här. Vi har gjort allt vi har kunnat, men vet ännu inte om vi har lyckats. Du kan väl hålla en tumme eller tre för oss?
Ja. Här har du mitt onsdagshumör. Svart på vitt. Men! Det hade kunnat varit värre. Så mycket värre. 
Mina understälsbrallor, från Kari traa (morr), luftar lite för mycket så att säga. Men Litens grejer går nog kanske att rädda med nål och tråd, där hålen är så pass små. Många, men små. Och sen möttes jag av världens gulligaste lapp från mannen när jag klev upp. En sån där, där det står att han älskar mig och sånt. Bästa M! Och! Jag har världens gladskit till bäbis här hemma och han kan liksom liva upp vilken långflätad (ja, jag hade lite terapi för mig själv efter tolv i natt), arg morsa som helst. Han kör runt i sin gåstol och river ner mammas mattupphängningsanordningar och säger bababaPAPAPAbababa (mamma, då!?). Det gör han så himla rätt i.
Men ja, det är roligt. Nästan jämt…
Kram/lillafrun
På samma gång.
Det är makalöst grått ute idag.
Var samma sak igår. 
Dom färgsprakande träden trängs bland varandra.
Löven ligger på marken i tjocka täcken.
Det prasslar när man går.
Vi vandrar tillsammans, han och jag.
Idag stannade vi på mitten, stod alldeles stilla. Och det var så tyst. Det är vackert nu. Lite dystert, men vackert. Både lite sorgligt och vilsamt.
På samma gång.
Den här hösten är så speciell. Jag är mamma nu. Kära nån, så underbart!
Kram/lillafrun
Mammafunderingar och Minimannen bestämmer själv.
En sned morgonbild från oss. Morsan försökte förhålla sig till toffsen på huvudet, eller nåt. Då blev det sådär snett. Men mysigt! Vi startar tisdagen tillsammans. Vid frukostbordet alla tre. Två äter gröt och den tredje leker med minimackabitar.
Jag ber till Gud att han inte blir glutenintolerant, då vi inte aalls låtit han äta någon himla gluten sedan han var fyra månader, vilket vi nu i dagarna har läst om att man tydligen ska? Jag har bara ammat och ammat och ammat och det har gått hur bra som helst.
Sedan början på förra veckan, bestämde Minimannen sig för att mamma-mat bara var för bäbisar, det målet kring lunch alltså. Inte på grund av matbrist, han bara bestämde sig. Så typiskt vår lilla Miniman. Så nu ska ha minsann ha riktig mat då. Minimannen bestämmer själv och det är bara att hänga med. Detta resulterade dock i några dagar av en överfull kossamamma, sprutande hormorner, jag-duger-inte-längre-tankar samt en fruktansvärd separationsångest.
Japp. Men så insåg jag, när vi var på bvc och sköterskan för andra månaden i rad frågade om vi börjat ge honom någon mat, att han ju alldeles, alldeles snart är 7 månader, så det är bara jättebra att han är intresserad av annan mat än mamma-mat. Vi har ju introducerat honom till den här världen, genom att ha låtit honom smaka på det ena och det andra på teskedar hit och dit. Och än så länge bara gapar han åt allt och jag har börjat inse, när jag kliver ur åh-ska-jag-inte-få-amma-hela-livet-känslan, att det där inte är något att ta för givet. Det är något att vara väldigt tacksam för.
Så ja. Nu är vi igång i en ny värld. Vi lagar goda lunchrätter och mixar purérer på glatta livet. Och! Så serverar vi några mackabitar till frukosten. För den där himla glutentjosan. Håhå. Det är mycket att hålla reda på. Att amma? Det har liksom bara flutit på från första början. Var tredje timme under dagen, dubbelt uppehåll på natten, tjopptjopp. Mätt och belåten och mer därtill. Som lyckosamt är, så får jag leva i min amningsbubbla resten av dygnet, tar bara ett litet lunchuppehåll liksom. Och nu har kroppen och knoppen börjat vänja sig vid dom nya rutinerna och det äär bara så häftigt, hur allt bara funkar.
Min lilla Bula, som jag älskar att just du kom till oss. Bestämd och proppfull av kärlek. Vi älskar Dig, pappa och jag. Till månen, runt jorden och tusen gånger om.
Mammafunderingar. En tisdagmorgon.
Ha en god tisdag, alla Ni!
Kram/lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
