Dagen har varit som ett töcken. Värken i kroppen blir inte bättre, snarare värre, men det är skönt att känna att vi lever. Småsår efter glassplitter, blåmärken och ömma kroppar känns ändå som en gåva mitt i alla ”tänk om-tankar”. Jag är så tacksam. Särskilt när vi idag var och plockade ur alla grejer ur bilen och såg hur skadad bilen är. Inatt var det för mörkt för att se.

Vi åkte därefter hem till mina föräldrar och kramades och fikade varm choklad och mackor, pratade om allt om, och om igen. Bearbetning.
Jag och M åkte tillbaka hem till hans föräldrar innan det blivit mörkt. Jobbigt var det ändå att åka samma väg som gårdagen, och det kommer det nog vara ett tag. Men det är bättre att känna allt man känner, än att trycka undan. Bearbetning.

Nu ska vi sova. Kudden har aldrig känts så skön och tacksamheten har aldrig varit så stor. Tack alla ni för fina ord,tankar och kärlek. Kramar ifrån oss/ E & M

G-VMBJT57ZE4