Jag har lite svårt att förstå att det redan är tre år sedan jag bodde i Stockholm,gick på folkis och konstant längtade hem till min M. Det var ett fantastiskt år på det viset att jag lärde mig massor, träffade finfina människor och målet med hela året var ju att komma in på musikhögskolan i Piteå, och dit nådde jag. Då jag läste natur under gymnasiet hade jag liksom inte den musikteori som behövdes för att komma in på musikhögskolan, så året på folkis var välbehövligt. När vi började på skolan, hösten 2009, så fick vi skriva på en liten liten lapp, vad vi hade för mål med året. Jag vågade nästan inte skriva mitt mål, men jag gjorde det, och det gick som jag önskade. Vilken galen känsla det var, så lycklig!
Det är lätt att man nu, bara tar sig själv för given och knatar på dag ut och dag in. Men fy tusan, jag är så stolt över mig själv. Det är inte så himla lätt att gå på en skola med hur duktiga människor som helst, som spelar och sjunger som gudar och gudinnor, och så ska man våga vara rakryggad och känna ”jo men jag kan jag med. fastän på mitt vis!”. Musik är ett ämne där känslorna har så stor del, det är inte som att plugga till en ”vanlig” lärare, det ääär bara inte det.
Efter kaffekoppen hamnade jag i mitt stök av noter. Noter som legat huller om buller, ifrån tre år tillbaka. En nostaglitripp blev det, och jag känner mig skitnöjd över att nu ha allt sorterat i pärmar och varm i hjärtat av alla fina minnen. Musik alltså… vilken grej!
Hittade också några foton bland böcker och noter. Ett foto där min älskade systerson R ”hjälper mig” att spela fiol. Det var en varm och solig dag i sommarstugan och jag lånade ut en stråke till R och så spelade vi tillsammans. Mys!
Nä, nu väntar lunch och jag är tokhungrig! Potatis- och purjolökssoppa med hembakt bröd, kommer kittla dödskönt i kistan! 😉
Senaste kommentarer