Jag har en tanke.

När vi var i Gambia så fanns det ingen som helst tillstymmelse till stress. Sa man ”vi ses klockan 10”, då var det i bästa fall klockan 11, men snarare 12. Till en början var detta lite stressande, tyckte jag. Att passa tider och att skynda ifrån ställe till ställe, det är ju det enda vi gör här i Sverige, känns det ibland som. Efter några dagar började denna känsla att släppa och jag kom in i ett underbart flow. Stress och allt vad Sverige-tempo hette, var puts-veck. Borta.

Vilken frihetskänsla! 

Vi kunde komma på oss själva med att bara sitta och titta på varandra. Bara fundera. Eller inte fundera alls. Helt enkelt, var det avkoppling vi smakade på. På riktig Afrika-nivå. ”Gambia-hjärnan” var ett faktum. Sen att vi bombades med intryck hela dagarna,varje,varje dag gjorde såklart att man ibland kände en stress inombords. Eller rättare sagt en frustration mer än stress. Att bara gå ute på den så kallade gatan, gjorde mig helt slut. Det var mycket som var jobbigt att se och uppleva. Men det var samtidigt mycket som var väldigt positivt. Det kryllade av taniga småbarn i trasiga kläder som bad om att få bli ens vän. Det kryllade om smala,taniga djur. Det var skitigt men ändå rent. Otroligt fattigt men ändå så rikt. Det var varmt, både temperaturmässigt och hjärtemässigt. Vi var långt hemifrån, men ändå så nära. Samma himmel,samma sol och samma stjärnor.

Tid för avkoppling och tid för vidgande av  mina livs-perspektiv. 

-Gambia gav mig så mycket.

Målet nu, är att kunna koppla på denna ”Gambia-hjärna”, att försöka tänka att det egentligen är väldigt,väldigt lite av det som jag i vanliga fall stressar över, som är värt att stressa över. Det enda som är värt den stressande känslan, är till exempel när ens pappa får en hjärtinfarkt och behöver vara på sjukhuset NU, eller när en vän är i nöd, eller när man har krockat och fort vill få reda på om mannen i ens liv lever och mår bra. Det är värt det. Men att stressa och pressa och sträva efter toppbetyg i varje kurs man läser på skolan. Att stressa över att hinna med precis allt man tänkt, bara för att man tänkt det. Eller att pressa sig till saker man verkligen inte känner för,bara för att någon annan pressar en till det. DET, är inte värt det.

Livet. Det har vi bara ett av. Ett var. Det kommer aldrig tillbaka. Så är det.

Det är nu jag lever och det är för min skull, ingen annans. Att ta livet lite mer med ro och med lite mindre stress och press, det kommer min vän att hjälpa mig med.

… jag kallar den Gambia-hjärnan. 

Kärlek.

KRAM/lillafrun