När orden känns för små.

Och så sköljer den över mig. Hela mig.

Den där vågen och känslan av total lycka och tacksamhet. Jag tänker på vad jag har. Det är allt jag kan önska.

Kärlek, det är lyx, och inget att ta för givet. Den där mannen med stort M, han gör mig till den bästa versionen av mig själv. Han gör mig trygg och jag vet, att med honom vid min sida, då behöver jag inget annat. Jag är hel.

Hans rufsiga hår, det som matchar med den stickiga skäggstubben. Hans lugn och varma hjärta. Han är så urbota vacker att jag tappar andan.

Och återigen, har jag suttit och tittat på bilder. Nu hamnade jag bland bröllopsfotona. Jag hittade en bildserie ifrån när M höll tal till mig och spelade och sjöng, på bröllopsfesten. Jag gick sönder lite inombords, ja av den där lyxen alltså, kärleken. Ibland tar den nästan kol på mig och jag vet liksom inte hur jag ska hantera den.     

Åh.

Nämen kära nån, du kommer inte att tro mig nu. Sedan raderna ovan, har det dröjt en sisådär 15 minuter. M är iväg på jobbet, jag sitter här ensam, har precis skurat klart alla golv och njuter av den nystädade doften. Det plingar på dörren, och jag öppnar och tänker att det är grannen. Men så står han där. Ja, han. Med tio rosa rosor i handen. Jag fattar ingenting och tårarna bara trillar nerför kinderna. Det är ju inte klokt.

M fick sluta tidigare och gör då på detta vis. Köper rosor och kommer hem med ett leende på läpparna.

När orden känns fjuttiga och alldeles för små. Precis så är det nu.

Älskade M!

KRAM/lillafrun