Vad tror du?

Livet är ju så skört…  så skört att det till och med är svårt att förstå. Och meningen är nog den också, att vi inte riktigt ska förstå. Då skulle vi antagligen gå runt rädda och oroliga varje minut. Eller vad tror du?Idag fick jag ett otroligt tråkigt och ledsamt besked. Ett liv som slocknat, alldeles för tidigt. Varför?

Jag och M har haft en dag där vi knappt släppt taget om varandra. Vi gick en långpromenad med Maja-hunden, hand-i-hand. Snubblade inne på ica, för att vi prompt skulle gå bredvid varandra bland dom trånga gångarna. Väl hemma åt vi lunch, jag med fötterna i hans knä. Vi bakade morotskaka. Tillsammans. Eftermiddagsfikade, av vår himla-goda kaka. Och nu har han trasslat sig ur mitt kram-grepp och gett sig iväg på ett möte. Jag blir så nojjig när saker händer, så fort och abrupt. Sådär att man överhuvudtaget inte alls hängde med. Åh, Jag vill att han ska komma hem. Nu. M, alltså.

Frysen är fylld av morotskaka. Och jag är tacksam. För kakan. Och för mitt liv. Min älskade familj och mina vänner. Och för M.

Kom ihåg!

-livet är nu. inte sen.

KRAM/lillafrun