För en liten stund sedan, kände jag mig som mormor och morfar.

Det var nämligen så att…. när jag var liten, så kom dom till oss vaarje kväll. Ja i princip. I tid och otid. Jag, som lill-liten, tyckte bara det var mysigt att ha alla mor- och farföräldrar på några hundra meters avstånd. Mamma och pappa var också glada över det, men ibland kanske det inte alltid passade så bra med besök.

Tidigare idag, fick jag en idé om att baka muffins att gå med till dom nyinflyttade, dom som vi hjälpte att flytta häromdagen. Jag smsade en annan vän, vännen C, och frågade om hon var med på min plan. Och det var hon. <3 Så vi bakade blåbärsmuffins med kardemumma i. Och en variant med kakao och kaffe i. Sen kokade mannen kaffe. Vi packade fikakorgen, med koppar och hela köret. Traskade till vännerna. Heltaggade.

Och dom var inte hemma.

 

IMG_4030

IMG_4029

 

Men skit också, tänkte vi.

Tack och lov, var dom bara en liten bit bort och på väg hem. Så till slut blev det söndagsfika. Och himlarns vad gott det var!

 

IMG_4034

IMG_4040

 

 

Lite som mormor-mini satt jag där bland flyttkartongerna och goda vännerna. För jo, nyfiken i en strut som jag är, älskar jag att vara där det händer.  Men det kanske inte aaalltid passar att besöka folk utan förvarning? 😉 Det kom jag på lite för sent. Typiskt.

Jag hörde mig själv hur jag satt där, mumlade åh vad fint ni ha här, ojojoj vad bra det här blir och vad gott det här var, förlåååt för att vi kom nu mitt i allt!! Vi ska inte stanna nå länge. Vi ska snart ta och kuta hem. ( Så sa alltid mormor. Hon kutade alltid. Livet var för kort för att gå lugnt ;)) Som tur var, var vännerna både kaffe- och fikasugna och verkade inte alls störda av att vi klampade in. <3

Tack för titten! 😉

Förresten, förresten, förresten!! Nu kan ni hålla er uppdaterade angående lillafrunsdagbok via facebook. Gå in och gilla HÄR! 🙂

Kram/lillafrun