Att ha söndag.

Ja, just så.

Söndag.

Den dagen som liksom bara är där, med sitt lugna lugn. Och som finns till för att vi, en sista dag innan veckan drar igång igen, ska få chans att andas så många djupa andetag, som man bara orkar. En dag för att samla kraft. En dag som finns till för att vila och som en varm famn, som säger att det är helt okej att bara göra ingenting. 

Jag vaknade av en kaminvarm man som andades mig i nacken, och av små ettriga fötter som med bestämda rörelser visade tydligt att Hallå, det är trångt här inne nu. 

Söndag alltså. Med den där sköna känslan i kroppen, en tvättmaskin som jobbar, en kaffekopp som sitter fast i ena handen och med ett galet sug efter att baka. Inte bröd idag. Det fick jag nog av igår. Jag vill baka kakor. Kakor, kakor, kakor.

Jag går och tjatar på mannen och vill att han ska bestämma om jag ska baka det, det eller det. Han väntar, dricker lite kaffe, jag hinner bli otålig, han skakar på huvudet och säger till slut: Älskling, du får baka preciis vad du vill. Frysarna är visserligen redan proppfulla och du veet ju att du mest tycker att det är kul med själva sysslan… baka, lägga i fina burkar… sen blir det ju kvar där.. 

Äsch. Nu ska ju Liten komma, så då tänker jag att någon kanske kommer vara nyfiken på det lilla livet och då passar det väl überbra med en fika samtidigt. Tänker jag. 

Vaniljhjärtan? Kärleksmums? Kolakakor? Mazarinkaka? Semlor? Bountykaka?

Kaffekoppen ska sörplas, sen får vi se vad det blir. Om, det blir. Det är söndag i alla fall. Det är ett som är säkert. Jag känner mig lite som kola i kroppen, skrattar åt allt och inget och njuter av att ha en hel dag framför mig, med han som försöker stoppa sin fru från att baka sönder hela världen.

Ha en skön dag!

Kram/lillafrun