Åh. Han är hemma igen.

Sent igårkväll kom han hem. Trött, med ruffsigt hår, röda ögon men med det där leendet som säger mig allt. Åh, du är hemma igen, suckade jag. I samma stund som jag skrev orden nu, suckade jag också. Kanske tycker du att jag tjatar, men det äär väldigt speciellt att vara solokvist på veckorna, såhär preciiiis, precis i slutet av preggoteten. Så det är med stor lättnad som jag ser på mitt gröna-kryss-schema, som bara har några få tomma rutor kvar.

Och idag är det ju fredag, igen. Älskade, älskade fredag. Jag känner mig lite som en zoombie efter en natt av jag vet inte hur många uppvak, osmidiga vändningar från ena sidan till den andra och för att inte tala om alla preggo-kissningar. Det, är en sak jag är less på faktiskt. Att springa på tjotta typ 200 gånger om dygnet…. det är nästan ingen överdrift. Men något jag njöt av vid varje gång jag eller Liten väckte mig, det var att se den där vackra mannen som låg utslagen, alldeles bredvid, efter en vecka av alldeles för många timmar jobb varje dag. Allt för att så snabbt som möjligt komma hem till lilla familjen.

Så nu tar vi helg och laddar energi, hemma i den skinande lyan, med den vaaaansinnigt raka hissgardinen och med såna där oceaner av den bästa sortens tid; tillsammanstid. En helg med planer, antal få.

Ett utav av dom få är inom en liten stund… favvo-stället du vet! Liten laddar upp med fredagshicka.

Fredag- NJUT!

Kram/lillafrun