Vi har lördag här i lillastaden.

Nä precis, det är inte bara lördag här. Det är lördag överallt. Och det känns. Det är sådär lugnt utanför lyan; inte ett ljud och snön ligger stilla, stilla på träden. Här inne, sörplas det kaffe, OS-tv:n är på och mannen upprepar orden men sätt dig ner en stund! , om och om igen. Ja, idag när jag vaknade, intrasslad i en älskads armar, så kände jag plötsligt; Nämen nu bäbis, nu kan du få komma ut. Eller inte nu, men väldigt snart. Jag känner mig lite frustande; energin är på topp och det liksom kryper i kroppen. Jag är laddad.

Att vänta.

…på att en blå pärlhyacint ska slå ut. Eller att vänta, på att en bäbis ska födas. Väntan. Speciellt.

Det är en helt vanlig lördag, egentligen. En sån där, då kaffekoppen sitter fast lite längre i den ena handen och morgonrocken värmer kroppen en stund extra. Men mitt ibland det där vanliga… så väntar vi. Inte bara på en att en blå pärlhyacint ska slå ut. Nä.

Vi väntar på att en bäbis ska födas.

Kram/lillafrun