Alltså, vilken himla tur jag och mannen har haft.

Med vänner menar jag.

Två av mina allra bästaste, dom är visserligen alldeles för långt bort. Den ena i Tyskland (som tur är baaara ett tag) och den andra i StorSundsvall. Alldeels för långt bort. Men många har vi runtomkring oss. Och jag är så glad för er alla. Och det bästa är att ni vet preciis vilka ni är. <3

Idag vill jag hylla grabbarna grus, E och J, lite extra. Den ena för att han ännu en gång tagit hand om min, visserligen världens bästa, man. Att han återigen öppnat dörren till sin lya, för att leva samboliv, precis som om det vore under gymnasietiden, när dom levde så dom där tre. Att han får sova med öronproppar för att min älskade snarkar som en gaaalning (konstigt att jag aldrig hör det? förrutom ibland. Då skäller jag som bara den. Något som M aaalltid svarar med ett Åh, förlåt älskling.  I nattmössan förstås, det vill säga ingenting han minns dagen efter. Varken att jag skällt eller att han sagt förlåt), det verkar liksom inte göra någonting.

Och den andra i grusgänget. Han vill jag tacka för att han är som han är. Han i trion som blivit som en storebror. För mig. Han som jag både kan skratta och gråta med,  skälla och krama på. Han som, nu när jag är så himlarns preggo, tar mig under armen när vi går ute på ishalkan och samtidigt säger Jag vill inte att du ska ramla!

IMG_4569

Världens bästa trio. Jag blir alldeles kär när jag tittar på dom. Lite i dom allra tre, men mest i han i mitten. Såklart 😉

Såna vänner. Det finns inte många av dom. Men jag och mannen har dom. Och är det någon gång jag vågar tala för vad M tycker, så är det nu. Vi känner båda evig tacksamhet.

Kram/lillafrun