Idag har det varit en kämpig dag.
Så typiskt, just när M varit/är borta och allt. Eller också var det kanske just därför. Jag vet inte. Men, mest troligt.
Det där mamma-hjärtat har fått sig en omgång i alla fall. Förmiddagen var lugn och skön. Men sen hände något. Jag är ju så himla rädd om det där vackra lilla livet att bara tanken på att någonting skulle hända honom, får mig att må illa. Och tankarna, dom kan sannerligen spela en ett spratt. Helt plötsligt tyckte jag minsann att han mådde på både det ena och det andra, obraiga, viset.
Tårarna sprutade på mig.
Liten sov och sov. Men till slut vaknade han, morrade lite och kollade på mig som om jag vore småknäpp.
Då blev jag lugn igen.
Det är ju inte klokt. Den där oron. Den som bekräftar kärleken, på ett ont men vackert sätt.
Mamma-barn-buketterna som jag och Liten fick av mina älskade systrar, hans älskade mostrar.. så vackra med den symboliska navelsträngen däremellan.
Livet alltså.
Nickar igenkännande…inget får hända ens lilla guldklimp som det ju bara finns en av i hela världen. 🙂
De första dagarna/första veckan då maken jobbade, efter att ha varit hemma i tio, var jobbiga rent känslomässigt. Sedan vände det långsamt och jag blev varm(are) i kläderna.
Tigermamman bor dock kvar i mig så länge jag lever.
Svårt att släppa taget ibland, men jag övar där det är nödvändigt.
Vilka jättejättefina blommor! Urgulligt med ”navelsträngen”. 😀
Kram på dig!
Så skönt att veta att man inte är ensam om att känna sådär. Ja, jag tror också att det kommer kännas bättre och bättre. Det måste det! 😉 haha!
Haha, precis så känner jag mig. Brukar kallar mig för lejonhonan.
Kram (tack, buketterna var helt ljuvliga. Tur dom finns sparade på bild!) och ha en fin måndag!