Så skönt att det är onsdag.
Även om allt gick bra igår, med Liten menar jag, så var jag ändå helt knäckt efteråt. Vi drog iväg till stan, uträttade en rad olika ärenden. Som tu var, var syrran med som smakråd till mig. Jag kände mig som en virrpanna, hade svårt att koncentrera mig. Kände på Liten stup i kvarten, men nuu är han febervarm, va? Verkar han slö? Mannen drog iväg och handlade mat och köpte en sån där monstertermometer, för att jag skulle sluta oroa mig. En så man bara behöver rikta mot Litens panna, eller stoppa i örat, för att avläsa kroppstemperaturen. Det var bra tyckte mamman, som då fick klart för sig att ingen feber var där.
Liten shoppade lös på polarn, 
En turkos byxdress med lamm på. Han ska han den när han åker till huset på Gotland i sommar, säger han. Ja, han tänker då på allt. Lillprinsen. Och sedan slog han till på ett par marinblå, sköna shorts och en rosa- vitrandig body. Och av syrran, hans moster, fick han världens gulligaste sockar.
Jag älskar att han älskar rosa, lilla minimannen. Vilket sammanträffande, liksom!
Ja, så vi svajsade på där på stan och gjorde det ena ärendet efter det andra. Jag kände mig lite malplacerad bland alla shoppinggalna och alla tokpiffade människor. Jag var tvungen att fundera på om jag ens borstat håret för dagen… Allt sånt där, shoppande till mig själv, skippade jag igår. Jag älskar att piffa och shoppa kläder, men igår var inte dagen för det. Igår var dagen nu gör vi alla viktiga ärenden i ett knyck, sedan åker vi hem till mamma-mormor och pappa-morfar och hänger där hela kvällen-dagen.
Och precis så gjorde vi.
Mammas lasagne går inte av för hackor. Och det var preciiis den vi fick till middag. Galet gott. Mannen tog sin löptur innan middagen och jag stack ut efteråt. Sprang min typiska hemmahemma-runda för första gången sedan preggoteten, och det gick så himla bra. Det var svinjobbigt, för jag sprang i ett för mig högt tempo. Men jag gav mig inte, utan matade på ändå. Häftig känsla, att orka! Sedan hoppade jag rakt in i den vedeldade bastun. Mannen masserade min spända nacke och mina spända axlar. Mammahjärtat värkte, för nog märktes det på Liten att han inte riktigt mådde helt hundra. Det är inte riktigt hans grej att klaga… men igår förstod vi att han försökte säga oss något. Småbenen ömmade nog lite och lilla kroppen gjorde nog lite ont. Stackarn.
Medan kaprifolen doftade som allra mest. Sådär kryddigt och bara så gott att jag var tvungen att stoppa näsan i den flera gånger. Då, då drog vi hemåt. Åkte hem i den ljusa sommarnatten, med en snarkande Liten. Det var makalöst vackert. Titta på den här i farten-bilden
Älvorna dansade på vattnet. Vackert, va? Mystiskt på något vis…
Vi rullade in på gården och sedan kröp vi ner i storsängen, på en gång, alla tre. En gång vaknade vi till i natt, Liten var ledsen under några minuter. Men inte mer. Så skönt. Vi har blivit bortskämda jag och M med att sova hela nätter. Från att Liten var pytteLiten så har han vaknat en, max två gånger, men rätt snabbt blev det max en gång och nu är det ingen gång. Så att han vaknade i natt var ett tecken på att det inte stod riktigt rätt till. Men jag är ju nojjan själv, jag vet. Idag verkar han vara precis som vanligt. Formar den lilla munnen och pratar och pratar. Och mammahjärtat smälter och kan lugna ner sig. För nu borde det vara lugnt. Har inget hänt hittills så kommer det nog inte nu heller.
Vi tar onsdag nu. Jag och M sitter och kollar på Liten som ligger på kökssoffan och håller i kaninens ena öra, med ena handen. I den andra handen har han trasan. Och sen snusar han gott, gott. Vi funderar på att göra honom sällskap. En stund i alla fall.
Må så gott!
Senaste kommentarer