Idag är grått ute. Lika grått som det vackraste Gotlandsfåret, för att vara mer precis.
Det regnar och blåser. Inte sommarvarmt tycker vi, så vi myser inomhus. Och jag har suttit och gjort någonting som står på min att göra när jag får tid-lista; gått igenom bilder från Litens första dag i livet, fram till idag. Och så ska jag göra varje kvartal, och sedan sätta in i en fotobok. Hela hans första år. Och som det känns nu, så har vi verkligen lyckats fota hur mycket som helst. Sånt som är så fantastiskt roligt att ha kvar. Första, första, första av allt möjligt. Och det är så otroligt mycket känslor som bubblor inombords när vi kollat på bilderna. Ja, det är helt obeskrivligt vilken kärlek jag känner till det här barnet. Min son. Min Sixten. Jag har gråtit x antal gånger under dom senaste tre timmarna. Nu är ögonen som två dataskärmar och jag längtar ut. Under denna korta stund som jag skrivit här, så har det hunnit börja skifta i väder. Det spricker upp, köket blir ljust och termometern visar 23 grader. Jag ska stega ut och träna ett eftermiddagspass ute i trädgården. Det blir nog det HÄR passet idag igen, så ska jag tävla med mig själv från förra veckan. Huvvaligen, det kommer bli jobbigt.
Dom här två ska hejja på mig, har dom lovat.
Att M pepprat med vacker musik under tiden jag kollat på alla bilder, har inte gjort att mina känslor hållits i schack precis. Kära nån vilken känslomänniska jag är.
Näpp. Onsdagsträningspasset väntar…
(Det här är en gång när jag INTE är så peppad på att träna. Men jag har bestämt mig. Så det är bara att tuta och köra. Jag tänkte bara berätta det för dig, så du inte får för dig att det allltid går utav bara farten för mig. )
Senaste kommentarer