Vi har söndag.
En sån där riktigt lugn, sirapsseg vi-tar-dagen-som-den-kommer-skön söndag. Vi traskade efter frukosten iväg längs grusvägen. Barfota och med masande steg. Det är tunga ben jag går omkring med idag, den här sommaren bjuder på galna träningsveckor och idag känner jag mig så mör. Nåväl. Vi hamnade på loppis och jag råkade återigen falla dit. Alltså, nu vågar jag knappt räkna ut hur många kronor som loppats bort senaste veckorna. Men, det är bra grejer, det är det! Förrutom två stora dukar, en liten duk, ett vackert gammalt lakan med ett broderat S, två Rörstrandsfat, ett vackert örngott, två små vaser. Så har även ett par leksaker loppats denna helg. Litens första pussel och skallra. Ifrån loppis, hur bra kan det bli?
En liten vacker vas. Med en stor vacker pion.
Vi vandrade hemåt igen. Jag alldeles nipprig över att ha hittat dukar och grejer som passade mig alldeles perfekt. Mannen? Ja, han har nog gett upp sina försök att få sin fru att sluta loppa. Men! Jag spar in på kläder istället, säger jag (där har jag min trumf!). Och all Mangoshopping du gör då? , säger han. Då blir det tyst och jag påpekar att leksakerna är second hand, vilket är mijövänligt och bra. Och då får jag det där leendet, det som han ger mig när han tänker du är lite knäpp, men jag älskar dig ändå.
En gammal Brio-skallra i trä.
Jag och Liten blev trötta efter loppissvängen. Vi la oss i hammocken och slumrade.
Och när det blev eftermiddag, kramades vi hejdå och drog hemåt. Men på vägen var vi ”tvungna” att stanna vid en loppisskylt jag sett häromdagen. Vi klev ur bilen, på en gård jag kände direkt att jag blev kär i. En gård med en vacker lagård, en röd gammal och söt traktor. Ett rött hus, med en trädgård så vacker som ett smycke. Vi mötte loppisägarna. I nästa sekund slog det mig… Men det är ju DU! Känner du igen mig? , frågade jag kvinnan.
Och det gjorde hon. Ett mycket, mycket kärt återseende. Min gamla fritidsfröken från lillskolan. Ända sedan jag var liten, så har jag tjatat om att jag vill ha gungor med lååånga, långa rep. Varför? Jo, för att en gång, fick jag följa med en fritidsfröken hem, till hennes hus. Bada i hennes pool och gunga på hennes gungor, med lååånga, långa rep. Och vet du? Det var hos henne jag hamnade idag. Utan att ha den minsta aning om det. En åttaåring kommer liksom inte ihåg sånt. Men gungor med långa rep, sånt sätter spår. Och oj vad roligt det var att ses igen och jag kände mig som 8 år, på nytt. Jag och mina två pojkar fick en rundvandring i trädgården, förbi den där fina poolen med en radio som spelade sommarmusik. Upp på verandan som var vitmålad, fylld av röda pelargoner och dom vackraste vita korgmöblerna jag sett. Ett sammanträffande, kärt och oväntat återseende. Ett jag blev så otroligt varm i hjärtat av. Och som gjort att jag gått runt med ett litet leende hela eftermiddagen.
Vi kramades hejdå. Och åkte vidare. Till vårt sommarhemma. Och jag kände mig sådär löjligt, löjligt lycklig när vi rullade in här på gården, gick upp för trappen med prunkande blommor. En regnblöt trappa och känslan av att jag trivs här. Så förbaskat bra. Ja, vi trivs här alla tre. Liten och jag har lekt, slumrat ännu en lur tillsammans på stora sängen och bett Gud som haver…
Det bjuds på 20 grader och sommarregn ute. Vi sörplar kvällskaffe och sjunger tillsammans med en hoppgungande miniman.
Det är snart läggdags för älskade minimannen. Då börjar min och M´s söndagsdate. Vi har köpt chokladglass och ska sleva den, rakt ur burken, med varsin sked. Du vet, sådär småpinsamt, Lady och Lufsen-aktigt. Men, man behöver ju inte berätta det för nån, så är det bara vi som vet…..
Helt perfekt tempo för oss denna dag. Söndag. Den ska vara så här sirapsseg och vilande. Det är så vi vill ha den. Och tänk, jag fick känna mig som 8 år en stund idag. En liten stund. Det gjorde mig varm i hjärtat.
Allt gott!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer