I fredags packade lilla hippiefamiljen in sig i bilen och drog iväg.

Mot blå lagunen.

A och J, Litens Gudmor och Lillsvågge, dom har blivit som ett par extraföräldrar till Liten. Nä, nu är han trött! Japp, nu är det dinnnnertime! Han vill inte ligga där längre nu, han vill upp och stå… och så vidare. Dom känner S nu och det är så mysigt, tycker jag.

I alla fall.

Det var smällvarmt, klockan var morgon, matsäcken packad och vi drog iväg. Med Babblarna beredda att slås på ajfånen och med en karta framför näsan, på oss i baksätet. Jag har i alla år tjatat om att jag vill äta Rutebullar. Så vi drog först till Rute, hittade en skylt där det stod Stenugnsbageri och drog dit.

Till ett ställe som var så himla mysigt, där man såg in i köket hur dom bakade av den största bulldeg jag någonsin sett, där det låg nybakt bröd, limpor, frallor,

kardemummabullar,

sockerkringlor, kanelbullar, i mängder. Vi höll fullkomligt på att försmäkta där i ökenvärmen och skyndade oss att handla bullar och äppelmust, för att sedan dra vidare.

Vi sjöng, räknade kyrkor, det finns typ 92, 98 eller 102 (kan ha as-fel, men också jätterätt) kyrkor här på ön. Och till slut kom vi fram.

Till det där stället som är så läckert att det inte är sant. Blå lagunen, ett kalkstensbrott på norra Gotland. Där vattnet är så turkost att man tror man befinner sig på Cypern, snarare än i Sverige. Men Gotland, är ju faktiskt även kallat kalkstens-Hawaii, och det stämmer ju bra. Den här veckan har verkligen utlandsfeelingen var på topp, topp!

Vi tar en bit i taget. Det här var en långingsdag. Men nu vet ni ju, att vi ju var vid Blå lagunen i fredags. Hur det såg ut där, vad jag och mannen drog med oss täcket till skogs för och om vi hann till allt vi ville?

Det tar vi senare.

Kram/lillafrun