Det är samma visa varje gång.
Det är så vemodigt att åka härifrån. Att packa ihop och lämna det här stället som inger ett lugn jag nog med handen på hjärtat, inte riktigt kan hitta någon annanstans. Mannen känner likadant. Det här är paradiset för oss, så är det. Men dessa veckor alltså. Första gången här, med bäbis. Och förra veckan, när delar av taikons var här. Ja, dom här två veckorna är minnesvärda, helt klart.
Idag är det vår sista dag här.
Vi har grejsat som bara den. Tvättat och städat. Mannen har klippt häcken,
Och vi kollade på. Så att det blev rakt, liksom. 
Ja, sen har jag och Liten städat bilen också, från två veckors sandsafari.
Och då blev man bara liite svettig… Åh, Sixten och Jag. Världens bästa team!
Och nu är allt packat. Men innan middagen var jag så slut att jag var tvungen att sova en stund, trodde jag höll på att bli tvärsjuk. Men sömn, god middag ifrån M´s kusinfamilj (TACK!) och vatten, vatten, vatten (snälla nån, vilken värme det är!!!), det gjorde susen. Och jag har ikväll varit ut på veckans första och sista träningspass. Jag har egentligen vilovecka den här veckan, vila från all hårdare träning. Men jag är så förbenat kär i min runda här i skogen, att jag gav mig själv ett dispanspass. Kunde liksom inte med tanken på att jag skulle måsta vänta ett helt år till nästa springrunda där. Så jag stack ut, i mjuk kvällssol och lagomvärme. Och jag flög fram!
Endorfinkickad, nyss nyduschad och lycklig över två underbara veckor säger jag:
Älskade ö. Tack för i år. Vilken tur. Att vi ses igen!
Senaste kommentarer