Det är inte bara en sak jag kommer att sakna med mitt Sommarhemma.
Huset och gården och rymden i rummen. Den stora gräsmattan, det där stora, stora, supergamla äppelträdet. Och köksfönstrets vy över vidderna som är bedårande och enbart saknar ett par hästar för att vara så vackra som det bara är möjligt.
Nä, det är inte bara det.
Det är det där andra också. Att vara nära alla våra nära och kära. Att ha Storan i samma by, att bara kunna kvista dit närsomhelst, eller som idag; kunna hämta gudsonen från sin första skoldag. Eller att ha Litens farmor och farfar nära, nära. Vilken trygghet. Eller det där med att faktiskt bo i detta vackra landskap som jag och M är uppfödda i, den bygd som man dånar över, med ställen som är vackerheterna själva.
Allt det där älskar jag. Och det här
Att få komma hemhem.
Till min mamma och pappa. På TT (torsdagstacos). Och bara känna mig liten och omhändertagen för en kväll. Att komma skitig och kall om fötterna, eftersom man grejsat på och skakat mattorna ute i spöregn och blivit kall ända in i märgen. Att då få hit, hoppa in i den där hemmaduschen med ett duschmunstycke så stort att det känns som man står i ett sommarregn så varmt att kroppen blir alldeles mjuk. Hoppa in i rena kläder, äta middag, krypa upp i den där stora vita soffan, med kuddar och filtar överallt. Det. Är också något jag kommer sakna, men som jag just nu bara väljer att njuta av, av hela mig.
Och den här prinsen?
Han trivs här också. Så vi pratar inte så mycket om att vi snart ska bryta upp härifrån. Vi lever och lever och älskar vad vi lever; Livet.
Det finns mycket att vara tacksam över. Oerhört mycket.
Senaste kommentarer