Vilken mysig dag vi har haft, han och jag.

Spelat piano och sjungit ur boken Mosters trudelutter, lekt med alla leksaker och kramats massor. Sen kom den efterlängtade, småskäggiga, älskade mannen hem. Pojkarna fick egentid, mamman likaså. Jag drog ut i spåret och sprang. 10 kilometer. En mil, alltså. Jag blev alldeles impad av mig själv.

Ett stirrigt peace-tecken på det!

Och nu väntar en kväll med gullvännerna. Tre av fem ska äta surströmming och är myycket taggade. Jag tar med mig varmrökt lax till mig istället. Klarar helt enkelt inte av den där sura fisken. Men surströmmingskalas är alltid väldans trevligt ändå, för dom som tycker om den där maträtten, är så himla spralliga när det ska ätas surfisk. Liten, han kanske får smaka ett par skedar mosad potatis som dagens smaksensation. Ooh så lycklig han kommer bli då! En jordgubbskräm med äkta vanilj har jag kokt också, den ska vi äta till efterrätt med en klick vispad grädde. Det här blir en god kväll, på alla sätt och vis, det hör man ju!

Och den här tisdagen. Den har bara varit så himla bra. Dom flesta dagar tycker jag är bra, även om man stöter in i vissa saker, hinder, det krånglar på vägen, på något vis. För så funkar det ju, livet. Men det är ju fasligt skönt också, när det baaara flyter, liksom. Det har det gjort idag. Tacksam är jag!

God kväll!

Kram/lillafrun