Något som blivit lite utav en tradition för oss.

Att baka tunnbröd, en höstdag, någonstans i norrnorr.

I en liten bagarstuga, i en liten by, tillsammans med vänner. Förra året, hade vi ju lite klater innan vi väl kunde börja baka… som att degen jäste så det bara bubblade över och det var deg överallt och rätt som det var hade vi visst råkat låsa in både bilnyckel och deg i bilen och männen fick komma och rädda oss med extranyckel och två leenden och blickar som man lätt kunde avläsa. Det gick ju bra till slut, men…

I år, var det annat.

Det bara flöt på. Från tidiga söndagmorgonen, när vi satte degen, till att vi ramlade in genom dörren, med proppfulla brödpåsar av nybakt bröd. Ja och där ser ni ”paddeln” som M tvärfixade i söndagottan.

Vi tar det från början.

Männen och bäbisarna var med i år. Vi två familjer, tillsammans med vännen, bagarproffset C, drog iväg med den där jättetunnan full av deg. Mot den där lilla byn.

Byn. Där hösten var så vacker och varm och inte alls skvallrade om något annat. Papporna bäbismyste och vi brudar, grejade med första halvan av baket. Att baka av 5 liter i taget… lagom, liksom.

Så mysig känsla att öppna den där dörren igen, till stugan med ett mjukt mjöltäcke om sig.

Och vi hade det så mysigt. Bakade och bakade. Gräddade i stenugnen och svettades i kapp med att graderna steg. Det vaaar så varmt. Plötsligt kom den där lilla tanten, hon som rår om lilla bagarstugan, hon med huckle på huvudet och svåravläslig min. Vad rooligt att se ungdomar som bakar! sa hon, glatt. Sen stod hon länge, länge och bara begrundade vad vi gjorde, sa Mm med lugn ton och bara stod där. Aldrig hade vi väl kavlat så fort, gräddat med sån förväntan och väntat så länge, på att någon skulle säga något annat än bara Mm… 

Så plötsligt kom det; Men det här går ju som hejsan, det! 

Och jämarns så lyckliga vi blev och den gemensamma sucken gick liksom att ta på. Yes, vi fick godkänt. Av henne!

Utanför? Där vände vädret, som på en femöring. Den där hösten som var klar, men ändå varm, vände håll och till oss, kom det ruggigaste vädret vi kunnat tänka oss. Storm. Träden stod på snedden och himlen var grå. Det blev med ens flera grader svalare och att sticka näsan utanför dörren, det gjorde vi helst inte. Inne i stugan, där hade vi det gott.

Vi samarbetade så galet bra; någon lekte med bäbisarna, någon värmde lunchsoppan i trangiaköket, någon satte ny deg, någon bakade ut, någon gräddade bröd.. ja, vi hade som en liten tomteverkstad där inne. I bagarstugan, som var så varm och gjorde att vi njöt så av att vara precis där, och inte utanför, där vindarna tog i och var isiga och kalla.

Varmt, nybakt bröd till den där himmelska soppan. Ja, du kan ju bara tänka dig!

Och att få vara med om det här. Tillsammans med vännerna, baka från ett recept från den enes mormor, skapa traditioner ihop och liksom leva, leva, leva. Det är fantastiskt.

Vi var där, tillsammans, och alla hjälpte till och dom där två uuursnälla bäbisarna bara fann sig i att jahapp, idag verkar vi vara i en jätteliten stuga och baka hela dagen. Då passar det nog att vi äter samtidigt och sover samtidigt, och länge, och bara kommer med glada tillrop!

Ja. Det var en himla höjdardag.

En söndag i bagarstugan. Med den största av degar, rykade mjöl, rinnande smör och så den där doften. Av nybakt bröd. Allt, tillsammans med dom jag älskar.

Kram/lillafrun