Jag kanske säger samma sak om och om och om igen.

Men, dom här dagarna här hemma, är så värdefulla och välbehövliga.

Igår var det lördag. En sån himlabra en. Vi  hade tidig träningsdate med Storan. Jag hade skrivit ihop ett nytt passupplägg som visade sig vara tvärjobbigt och idag har gett skön träningsvärk i hela kroppen. Efter passet drog M iväg på jobb och jag och Liten åkte till lilla byn jag bott i, och kallar för mitt hemmahemma.

Vi möttes av god lunch och sedan gick vi ut i stormen. Liten gungade så det kittlade i lilla magen. Och så var vi ut på långpromenad med Torehunden. På grusvägar, omringade av stora lägdor, förbi lillskolan och husen som jag fortfarande kallar för farmors och mormors.

Sen sov han, Minimannen, i den sköna luften, i tiiimmar. Mamman passade på att lyxa med långdusch, att sätta upp håret i annat än en knut eller svans och så grävde hon bland sin mammas prylar och lånade hennes smink. Jag kände mig, på riktigt, som 12 år igen. Sen kröp jag ner under filten i soffan, och somnade. Vaknade efter en stund för middag, så god att jag tjöt rakt ut. Mammalagad mat. Den går inte av för hackor!!

Efter middagen hade vi världens skönaste lördagshäng här.

 S tog sig också en dusch, satt där på golvet och höll i munstycket själv. Så söt att mamman dog söthetsdöden ett par gånger. Kvällen spenderade vi sedan i en varm nyduschad hög i soffan, framför brasan. Ända tills att pappan kom hem, mitt i natten. Då kröp vi ner i bäddsoffan där uppe på övervåningen och har i natt sovit som tre klubbade sälar. Ja, kära nån vad jag har sovit under dessa dagar. Och behövt alltihop. Precis varenda minut.

Idag vaknar vi till veckans sista dag. Mannen är ledig och vi har en heeel dag kvar här hemmahemma, tillsammans. Att ännu en morgon ha fått äta denna brakfrukost, sörpla kaffe framför brasan och bli ompysslad som om jag vore 12 igen. Det är sån lyx att det finns inte.

Tacksam, är jag.

Kram/lillafrun