Jag vet tusan inte var jag ska börja.
Igårkväll?
Världsmysig, lugn kväll. Jag och S somnade som två stockar efter klockan åtta. Inget konstigt. Men jag vaknar och yrar kring 23, ingen man hemma? Ringer honom, som svarar och säger Hej älskling, jag är hemma om 5 minuter. Skönt, tack och lov, han lever, tänkte jag. Och in genom dörren kommer han hem, 5 minuter senare, småskärrad; Vet du vad jag såg nyss, precis efter att vi lagt på?
En älg, säger jag utan tvekan. Det är liksom det jag går och tänker på och oroar mig för, när jag vet att han är ute på mörka vägarna och far, efter jobbet. Att den där förbannade älgen ska dyka upp igen. Inte samma som krockade med oss, såklart. Den blev en ängelsälg på direkten och bilen åkte till skroten. Vi hade en himmelsk änglavakt. Rädslan hänger kvar. Igår var det nära, igen. På motorvägen.
Allt gick ju bra. Men tankarna snurrade efteråt. Alla Tänk om. Vi somnade i en tacksamhets hög, alla tre.
Och idag?
Jaa… vad sägs om att jag och S sovit totalt tolv timmar och att mannen i morse stängt av alarm efter alarm i sömnen och att vi vaknar 45 minuter innan M ska stå och föreläsa och jag börja skriva och dagen dra igång i 120. Att försova sig, finns det något värre? Ja, det gör det ju givetvis, men du förstår vad jag menar. Hela dagen blir helt yr och jag vimsade på som en galning och när jag öppnade dörren till världens bästa skrivarkompanjon, så var jag fasiken blank av svett i pannan. Nyduschad svett, ska tilläggas!
Det är såklart underbart roligt att det går så bra för M…. det är dock liiiite körigt alltså. Särskilt när det är såna här ”köttisdagar”, som vi säger; M jobbar med två olika uppdrag, är borta typ 14-15 timmar och jag har Liten själv, vill roa, mysa med han och samtidigt försöka skriva på ett uuuurbra examensarbete. Som tur är, är inte alla dagar såhär. Jag snodde ihop lunch till kompanjonen och mig, som en liten kompensation för att hon var tvungen att hänga på i taikonsvevan. Hon är bäst, den där C. Och jädrans, vi var himla bra idag, trots kaos.
Ja och sen är jag ju som ett barn innan julafton också. Jag fyller ju år snart för tusan! Och det ska bli middag och mys och jag försöker göra så gott jag kan för att alla ska ha det så bra det bara går. Vilket innebär ett gäng olika varianter på maträtter eftersom alla inte äter samma sak. Men jag älskar mina vänner och vill liksom göra det för dom. Hjärnan får gå lite på högvarv helt enkelt.
Så i eftermiddags, när vi skrivit klart, sagt tack för idag och jag var så trött på att tänka och känna efterskalv av försovningsstress. Då drog vi ut.
Och det är ju så vackert ute nu! Vi gick långt. Stannade vid vattnet och satt där och filosoferade.
Jag googlade på ”maträtter att laga till sin 6 månaders bäbis”. Liten håller ju på att matskolas in lite, och det går som hejsan. Han får smaka på allt och tycker allt är gott. Jag antar att jag ska vara överlycklig. Det är bara det att mamman mest tycker det är sorgligt och jobbigt. Inte Liten. Han partade till torsdagen med att gå förbi affären, idag igen, för att handla sin första haklapp. Det gjorde han rätt i!
Mörkret har fallit utanför fönstret. Den där tvätten är intagen och morsan ska torsdagsstäda. Sen, när S tänker sova. Nu är bara mys som gäller. Med han jag kallar för Bulan och Livet självt.
Livet alltså. Just nu, vissa dagar, smått kaotiska. Men jag kom på mig själv under promenaden idag, med att gå och le.. Och så fnissade jag åt mig själv, där jag gick med tofsen på snedden, i mina käraste byxägodelar (fjällrävenbrallorna) och med en glad bäbis i vagnen.
Jag älskar livet. Och det finns iiingeningeningenting jag skulle vilja byta det här mot.
Dagens novell. Ha en god kväll!
Senaste kommentarer