Vi drog iväg där i morse. Ut i skogen. Med träningsvärken Allan och en sovande bäbis i vagnen. Sprang som tokar i elljusspåret och stannade till vid vår blodsmaksbacke, men snarkande bebbe och svampar som hejjade på. 10 långa intervaller, gav mjölksyra, toktrötta kroppar och så världens energiboost. En start på dagen som är oslagbar.
Jag var inte direkt kalasfin där i uppförsbacken.
Nä. Men jag hade mina nya favoriter på mig; dom fodrade löpartightsen från Röhnisch som jag fick i födelsedagspresent av päronen. Dom är grymma dom där brallorna. Känns knappt att man har dom på sig. Och så är det reflexer härsan och tvärsan.
Bildbevis. Passet var egentligen över här. Men vad gör man inte, liksom….
Efter backarna var min utsikt såhär
Japp. Det snurrade och världen fick ses upp och ner ett tag. Precis den känsla vi båda var ute efter idag. Att bli toktrötta och ta ut oss till max. Jag älskar backintervaller! Sen sprang vi hemåt, med skyhög puls som sakta tickade neråt i tempo och övergick till enbart en fy-tusan-så-härligt-det-är-att-springa-puls.
Sen. Fick jag sån där oväntad göra i ordning mig själv i lugn och ro-tid. M drog iväg till frissan och sedan vidare för jobb, och bäbisen bara sov och sov och sov. Jag drog till med en dusch och till och med tid till att rosa kinderna och raffsa håret i något så när ordning. Jag gjorde mig kalasfin, med klänning och allt. (Den HÄR, som jag fått av mannen) Kalasfin, födelsedagsvännen till ära!
Det är min onsdag,det. Med lite annat på toppen, såklart.
Som att vi bestämde oss, när himmelen plötsligt blev knallblå och solen sken för allt vad den orkade, för att byta om igen och ge oss ut. Vi visste att vi skulle ångra oss om vi inte tog tillvara på det där vädret utanför. Vi gick och gick. Hamnade bland annat på högskolan för att fixa lite grejs. Hon, som alltid hjälpt mig med saker och ting, hon som alltid gör att ingenting känns omöjligt. Hon var där, och hjälpte mig med det jag behövde fixa, precis som vanligt. Sen sa hon; Emmeli! Vet du vad jag tycker att du gör och har gjort det bra!?
Dom orden värmde så och jag behövde höra dom, det kände jag efteråt. Så glad i hjärtat fortsatte vi vår färd. Liten sjöng och sket fullständigt i att vi mötte människor hela tiden. Han är cool, den där minimannen. Vi anade att det skulle vara vackert vid vattnet, så vi traskade dit. Och om. Om, det var vackert. Vattnet var som en enda stor spegel utan ramar. Det blanka tog aldrig slut.
Kalasfin,i en uppförsbacke. Och spegelblanka, värmande ord.
Senaste kommentarer