Ser ni?
8 plusgrader, takdropp,vårvindar och strålande sol.
Den här perioden vi är inne i nu, är lite speciell. Om man säger så. Kort sagt så agerar jag och mannen stafettlöpare och Liten är vår livs viktigaste stafettpinne. Livsviktig, helt enkelt. Och såna pinnar, som är sådär viktiga, dom är det liksom värt att pussla och krångla lite för. Så idag rusade jag hem från låtsasjobbet för att ta vid lyxen i att fånga stafettpinnen. Han som blev så galet glad av att se sin morsa i dörröppningen när hon kom hem. Idag har det känts bättre för mig, så skönt. Pojkarna har haft det lika bra som igår.
Och med det här vädret som är, rådde det liksom ingen tvekan om att vi direkt efter mellis, gav oss ut igen. Minimannen bestämde sig för att eftermiddagslur passade ypperligt och morsan bestämde sig för att hon gått alldeles tillräckligt långt idag och liksom bara ville traska på i lugnt och sakta mak, inte långt alls utan bara för att andas friskluft, lapa sol och insupa dagsljus. Åh, så skönt.
Jag har kommit på en sak. Att det ju är lite festligt med konstrasterna jag har nu; att dels få vara lite fancypancy, göra sig i ordning om morgonen, träffa massa vuxna människor och testa på vardag-på-riktigt-livet. Det där, blandat med att sedan få återvända hem, byta om till ullbralla, snöra upp håret i en ostyrig knut, dra på sig en alldeles för rosa jacka och gå ut i friska luften med sin bäbis och bara, bara vara mamma.
Jo, jo. Rosa var det, ja.
Så nu väntar tisdagkväll här hemma, för mig och Liten. I köket väntar en nykokt potatis- och purjolökssoppa, som M av kärlek gjort till sin fru, så hon har att äta till middag. Det är så gulligt att man får ont i kroppen, visst? Han vet att jag annars bara står och kokar ett gäng ägg eller nåt, och bara-för-att-jag-måste-äter. Så ja, mannen är på uppdrag. Vissa dagar kommer han och jag inte träffas så mycket nu. Typ ingenting. Då får vi längta efter varandra istället.
Tusan alltså;
Idag har jag varit bra på att tänka positivt. Nästan så att jag blir less på mig själv.
Det har nog mycket med den där att göra. Himlen, menar jag. Att den är blå och varm på något vis. Och liksom viskar om vår och ännu mera värme och ännu mera ljus och en massa annat.
Nu ska jag gå och väcka min prins som fortfarande ligger ute och sover i vagnen.
Ha en skön tisdagskväll!
Senaste kommentarer