Det här är ju nästan för bra för att vara sant.
Ännu en solig dag! I morse när vi vaknade, var det varmt som en bastu i sovrummet och vi öppnade fönstret på direkten. Som sagt, så älskar jag när man känner att den varma, kvava luften börjar blandas av något friskt. Så släpps det där fågelkvittret in också.
Kanske blir det en repris av mitt och Litens lördagsäventyr, idag?
Ett äventyr i vår smak, inget märkvärdigt på något sätt mer än att det bara var så jädrans mysigt och vansinnigt spännande för en liten Miniman. Mer behövs ju inte, liksom.
Det var igår. Jag och Liten packade hans lilla kånken med liten kaffetermos till morsan och mellis till S. Så klädde vi på oss och gick ut, fiskade upp vagnen som vi skjutsat ut på baltansidan och så drog vi iväg. Jag njöt av att både känna och höra vagnen rulla på bar asfalt. Liten satt och kisade för att det var så himla ljust. Vi gick och gick, både på vägar vi ofta går på men också på vägar vi aldrig tidigare gått på.
Och till slut hamnade vi nere vid Norrstrand, som det heter (ser ut som på bilden allra överst!). Det var full fart ute på isen. En massa skotrar, folk som pimplade, åkte spark och bara njöt av en solig vårvinterdag. Vi höll oss såklart på land. Här går inte på några isar i första taget. 
Liten hoppade ur vagnen och tyckte det var så oerhört festligt. Grus! Åh, grus! , sa han. Och bara hivade in i munnen. Åh, vattenpöl!
Vi måste se över din utestasss, Sixten.. mumlade morsan för sig själv samtidigt som hon fiskade upp det lilla lyckliga livet som satt där, med lillrumpen i blöt, helt bekymmerfri.
Och sen, till det bästa enligt Minimannen:
Där stod han, jag vet inte hur länge, och bara tittade och tittade.
Helt knäpptyst. Han tittade på skotrarna som åkte förbi. Han var så söt där han stod, mitt mammahjärta svämmade över. Varje skoterförare som åkte förbi vinkade till honom. Ett gäng åkte förbi en massa gånger, tror dom var på någon slags vi-skjutsar-runt-tur, men dom vinkade precis varje, varje gång ändå.
Där hade Minimannen kunnat stå, precis hur länge som helst.
Till slut bestämde vi oss ändå för att gå vidare…
Vi gick efter vattnet hem och landade till sist på baltantrappen. Där åt vi mellis och sörplade kaffet som vi haft med oss hela tiden.
Åh, jag kan inte få nog av såna här små äventyr.
Och idag är det söndag. med hela familjen hemma! Nu sover Liten förmiddag och jag och mannen ska passa på att göra sånt där tråkgöra som är skönt när det är gjort. Springa en massa vändor med insamlingen, fixa med tvätten och så vidare. En räserstund av sånt, sen blir det njuta-ute-dag hela dagen lång!
Ha en fin söndag!
Senaste kommentarer