Det är fredag, jag vaknar bredvid mina två i den där stora sängen jag helst hade legat i ett par timmar till. Kliver upp och njuter av att gå i en nystädad lya. Försöker piffa till mig med lite rosigt på kinderna och få nån slags ordning på ruffset uppe på huvudet. Så tänker jag; Det här är ju inte klokt, vad underbart.

Det sista, sista av vad som känts som bergsbestigningar, är nu över. Just den här pusselbiten har jag varit smånervös inför. Hur vi skulle få ihop det, liksom. Framförallt hur jag skulle klara mig från Liten. I höstas skrev jag ju stort ex-arbete och tenta.. men jag var ju ändå hemma och skolgrejsade när bäbisen sov och så. När jag tänker på hösten så tänker jag ja, men då var jag ju hemma med S.. så förstår jag inte riktigt hur det andra hanns med.

Nu, var det en annan femma, med det här berget. Men, det känns som att någon har tagit hand om det här åt oss. Som att varje pusselbit bara lagt sig på plats, speedat på tiden lite, och allt har flutit på. Så himla, himla skönt.

5 veckor har gått. 6, med sportlovsveckan på mitten. Ja, snart 5 år (!!!) har gått, hela utbildningen alltså. Och i och med den här sista pusselbiten, så är bara längtan och väntan till juni och examen kvar, att göra. Helt och hållet magisk känsla. Första dagen på låtsasjobbet var skitjobbig, jag trodde aldrig att jag skulle stå ut tiden ut. Tänkte nej, jag kommer inte klara det här. Att vara borta från Sixten, alltså. Men att se hur himlabra han har det med sin pappa, har gjort att jag känt mig heltrygg och tiden har helt sonika bara sagt svisch.

Bara en dag kvar.

Idag. Fredag. Och jag avsluta på topp. Med musikkalas, glammigt glitter, brokiga bokstäver, dansanta dansare och bara njuta av att vara uppe. På toppen, av vad som kändes så långt borta att klara av.

Hurra, vad himlaglad jag är idag!

Lillafrun.