Jag stack iväg i morse..

..och hade en sån där timme av ren och skär musikglädje. Hade pianolektion i min jag-unnar-mig-kurs som är en kurs som jag egentligen inte alls behöver läsa, men som jag valt att läsa som en present till mig själv. Sen mötte jag upp kompanjonen och vi började på vår rapport. Drog hem till pojkarna efter ett par timmars skrivande.

Liten sov, så jag passade på att öva både fiol och piano. När han sedan vaknade hakade han på, såklart. Att plinka på pianot är bland det bästa han vet.

Jag har i typ halva hans liv försökt lära honom att klappa händerna. Alla andra cirkuskonster har han tagit till sig, men klappa händerna har han spolat totalt. Han klappar på bordet och sådär istället, precis som pappa. Men så häromdagen, när jag spelade något svängigt på pianot, då ställde han sig bredvid och böjde på knäna i en väldans fart och klappade sina småhänder samtidigt.Och nu kör han stenhårt med det där. Aah, så gulligt!

I eftermiddag körde vi ett skrivarpass till, och är nu så jädrans nära moderkakans touchdown (läs HÄR om du inte förstår vad jag yrar om ..)  att det är löjligt.

Så när min hjärna kändes mer som en urvriden disktrasa än något annat, där i sena eftermiddagen efter rapportskrivandet avslutats, då drog jag och Liten ut med vagnen. Det stormade ishavsvindar vid vattnet, men det var precis vad jag behövde, den där rundan tillsammans med Minimannen.

Nu håller vi på att piffa lyan; dammsuger och torkar och skurar och vädrar och sånt. En del är gjord och nu är bara resten kvar…

Jag har en liten Miniman med mig. En typ av minimarodör skulle man kunna säga. Gör allt han kan för att välta ut skurhinken och använder den knäskurande morsan som klätterställning. Alltsammans med en enda fett gapskratt!

Och lyan, den har minsann blivit lite minipåskpimpad. Med videkissar vi plockade häromdagen, som nu fått komma in från baltanen och istället pryder vårt lilla köksbord och viskar om påsk och vår.

Lillafrun.