Jo, jo. Idag ser torsdagsstädningen ut på ett annat vis, så att säga..
Undra var den där lampan kommer stå i sitt nästa kapitel i lamplivet?
Var är ungen?
Aha, där. Lockitotten står och dansar och balanserar. Inga konstigheter.
Typiska tankar just nu…
Och ibland blir jag fast, som i eftermiddags när Liten sov och jag fick chans att sitta i lugn och ro och gå igenom och rensa ytterligare lådor. Fastnade där bland en herrans massa gamla kort som skickats till födelsedagar och dylikt. Så mycket kärlek och tanke, och när jag läste och fick allt i en enda klump höll jag nästan på att svämma över av tacksamhet. Mot slutet, när jag var nästan längst ner i den låda jag nu var i då, så fann jag ett brev. Från mannen. Rader som han skrivit på ett notpapper, med sin stil, den jag känner igen på långt håll och som ser likadan ut nu som när vi gick i sjuan… sånt där sparar jag, såklart. Ett kärleksbrev från det året vi var vansinnigt nykära, jag bodde i storstan och han i skogarna i norr.
Och nu? Sex år senare det där brevet kom på posten. Är vi förlovade, gifta, färdigutbildade, har bott i lya tillsammans i fem år, dessutom stolta päron till en det-finns-inga-ord-som-kan-beskriva-hur-älskad-han-är-älskad ettåring. Och är nu på väg på nya äventyr, alla tre. Hela Lilla familjen.
Livet alltså. Svindlande!
I övrigt?
Mannen är på uppdrag och jag och Liten har torsdag här hemma. Ett träningspass för morsan, när Liten sov i förmiddags. Massa packande, pusselbyggande, en promenad-date med två kära vänner och utelek därefter med en lycklig liten pojke som helst av allt ville dyka ner i varendaste dike utan någon som helst hejd eller tanke på att hundbajs kanske inte är så gott som man tror..
Nu är middagen i ugnen och jag och Minimannen är så hungriga att vi snart börjar äta flyttkartonger, …
Allt gott!
Senaste kommentarer