Rösten blir bubblig, ögonen vattnas och orden stannar innanför bröstkorgen.

Är det där vi? , tänker jag.

”Vi”, som i mamma E, pappa M och Minimannen S. Det är ju inte klokt. Hur fint får livet lov att vara egentligen? 

Den där bilden, från igår, som min älskade systerdotter drog av med min kamera när vi höll på att springa där i nedförsbacken i det höga, höga gräset. Den bilden, kommer att förstoras och hängas upp på någon älskad vägg här i framtiden. Så fint familjefoto och minne från just nu. Vilken vägg det blir eller så, det har jag ingen aning om. Det enda jag vet är att jag vill kunna titta på fotot ofta, ofta. (tack älsklings-J för att du förevigade oss. <3)

Sen fotade jag i vanlig ordning tre miljader bilder och den här är en av favoriterna. En bild, där pappan försöker stoppa Litens finskjorta innanför snyggbrallan. Minimannen hade däremot ingen plan att stå stilla, han var nämligen på väg i full fart utför backen. Leende med smågaddarna i vädret! Den där bilden är så mycket Liten. Han är livet. 

Idag är vi allt annat än sådär fancypancy, men glada för det! Vi har varit ute och hurtgått med vagnen och sedan bara matat på. Är rätt snuskiga faktiskt. Eller pappan är fräsch, han är nämligen iväg på uppdrag. Sånt bestyr förstår sig inte jag och Liten på, fast vi tycker det är väldigt bra, förstås. Vi, jag och S, har mest tvättat och hängt tvätt och vikit tvätt och tumlat och tvättat igen…och så vidare. Så har vi städat preciiiis hela huset här i Lilla byn. Nu blänker det och doftar såpa och är huuur rent och fräscht som helst. Nu är städpatrullen igång! som Pappamorfar uttryckte det när vi drog igång. Den pensionärsskolkande Mammamormorn har precis kommit hem från jobbet och blev så glad över vår lilla hela-huset-städat-överraskning.

Lillafrun