Så var han konfirmerad, lillplutten som nu inte är längre är någon liten plutt (innebär det att jag också blivit äldre? Nä, tänkte väl det!) och det fotades och förevigades där utanför vackra kyrkan. Så slog stora lilla kärnfamiljen till med ett familjefoto också;

Päron och päronungar och en nyfrissad lillebror som vände rumpan till. Japp. Jag är stolt över den där högen. Och rysligt tacksam. Bästa.

Så åkte vi hemåt Mäjadalen. Minimannen vaknade och var sådär småskakis på benen som han alltid är när han sovit länge och är precis nyvaken. Då kan det tänkas att han står sådär stilla några sekunder. Mamman skyndade sig fram med kameran!

Alltså, kolla! Finbyxa, vitskjorta och fluga. Jag dör söthetsdöden. Åhåå!!! Jag är så kär så jag får dåndimpen, i båda dom där två! 

Inne i vackra huset dukades mat fram, bland familj och släkt som svärmade och måtte gott, gott.

Så hyllades konfirmanden innan det bjöds till bords. Så vaaaansinnigt mycket god mat. Jag var på riktigt mätt fortfarande igår, 24 timmar senare. Det tråkigaste i ett sånt där läge, är när man känner hur magen håller på att bli full och mättnaden kommer. Typiskt tråkigt läge. Typiskt väldigt lyxigt läge. Så jädrans bra vi har det!

Kolla tallrikshögen! Sådär ser det ut när vi träffas. Vi är ett redigt gäng, kan man säga. Mysigt, alltså.

Buffe med pajer, lime- och chilimarinerade räk- och melonspett. Sallad, kycklingspett, specialitén ”lax på lax” (hiiiiimmelsk!!!). Och potatisgratänger och himlagott kött och sås och gudvetvad. Alllllt fanns. Vi åt och åt och pratade och skrattade och njöt och det öppnades paket och ja, en finsöndag, var vad det var. 

I timmar höll vi på.

Sen dukades maten bort och fram åkte det här;
Den godaste tårtan jag vet. Och jag kaaaan ha varit med och tjatat fram detta val till dagen. Som tur är, är det även en topptårta hos konfirmanden. Dajmglasstårta med nöt- marängbotten. Och så massor av färska jordgubbar ovanpå. Mmmm!

Det var så himla mysigt att bara vara med hela familjen. Vi hängde till och med så länge att vi fick duka fram middag också innan vi skildes åt. Det är ju inte så jätteofta vi träffas alla fyra systrar, till exempel. Så sånt måste ju tas tillvara på! Så blev det kramkalas och vinkvink, bil efter bil, då vi lämnade Storanfamiljen, efter en helt makalöst fin helg.

Alla nöjda, trötta och glada. Precis som det ska vara.

….Även den här typen, som sprang, till synes outröttlig, nerför i höggräset, gång efter gång. Även han var trött. Då vet man liksom, att det varit kalas!

Och det var den finfina majhelgen tillsammans med taikonsfamiljen .

 <3

Lillafrun